”Den liberala tragedin” eller på tyska ”Die Tragödie des Deutschen Liberalismus” är ett trauma som efterkrigstidens tyska liberaler (i Västtyskland fram till murens fall) burit med sig som ett tungt, mycket tungt ok under åtminstone ett halvt århundrade. I Tyskland glömmer man av förklarliga skäl inte sin tids historia.
När det tyska kejsardömet föll vid första världskrigets slut 1918 tillkom Tysklands första demokratiska konstitution, den s.k. Weimarrepubliken. I de första riksdagsvalen 1919 erhöll socialdemokraterna (SPD) 37,9 %, de vänsterliberala (DDP) 18,6 % och de nationalliberala (DVP) 4,4 %. Weimarrepubliken hade sin tyngd i den politiska mitten.
I spåren av börskraschen 1928 växte nazister och kommunister starkt medan den politiska mitten reducerades kraftigt. SPD minskade till runt 20 %, medan de båda liberala partierna nästan utplånades. I de sista valen hösten 1932 innan Hitlers makttillträde erhöll SPD 20,4 %, de vänsterliberala 1,0 % och de nationalliberala 1,9 %.
Det var bara det katolska Zentrumspartei (föregångare till dagens kristdemokrater) som någorlunda höll ställningarna. Hitler hade vida större framgångar bland nordtyska lutheraner än bland sydtyska katoliker. På den katolska Bayerns landsbygd hade Hitler inte mycket att hämta. Tyska kristdemokrater har aldrig varit ett högerparti.
Rädslan för de tyska kommunisternas framväxt i början av 1930-talet var stor i den tyska borgerligheten, mycket stor. Så stor att den fick det lilla fåtalet återstående liberala riksdagsledamöter att inte motsätta sig, när den antidemokratiska tyska högern släppte fram Hitlers maktövertagande (Die Machtergreifung) den 30 januari 1933. Det sågs som det minst onda.
Och inte kunde man väl tro, att det skulle leda fram till världskrig och Förintelse? Det var väl yttringar som bara något mer udda och extrema nazister stod för. De avgörande stegen runt årsskiftet 1932-33 skildras utmärkt i boken ”Die Totengräber. Der letzte Winter der Weimarer Republik” (2018) (i svensk översättning ”Dödgrävarna. Den sista vintern i Weimarrepubliken”, 2019) av Rüdiger Barth och Hauke Friedrichs.
En av dessa fåtal liberala riksdagsledamöter var Theodor Heuss, som 1949 blev efterkrigstidens Förbundsrepubliken Tysklands (Västtyskland) förste president. Den 23 mars 1933 röstade Heuss och de övriga fyra vänsterliberalerna (numera Deutsche Staatspartei) för Hitlers fullmaktslagar (Ermächtingungsgesetz) genom vilken Hitler övertog den totala makten i Tyskland. Resten känner vi bara alltför väl till. Redan i juni 1933 uteslöts f.ö. Heuss och hans partivänner liksom alla socialdemokrater ur den tyska riksdagen.
För Theodor Heuss och efterkrigstidens liberaler i Västtyskland utgjorde framsläppandet 1933 av Hitler och hans nazister till makten, även om man inte ansåg sig kunna förutse konsekvenserna av detta, ett trauma som man bar med sig hela efterkrigsperioden. Men, också ett trauma som man drog bitter lärdom av.
Det är ingen tillfällighet att vare sig tyska liberaler (FDP) eller tyska kristdemokrater (CDU-CSU) inte i något enda avseende kan tänka sig att göra något som normaliserar eller legitimerar extremt nationalistiska partier som Alternative für Deutschland (AfD), den tyska motsvarigheten till våra Sverigedemokrater. Historiens dom vore förkrossande. Men, historien kan återupprepas. Någon annanstans. Var, vet vi först när det är för sent.
Lennart Rohdin, Ljusdal, Riksdagsledamot (fp) 1993-98
