Med Liberalernas låga opinionssiffror i åtanke, är det många som hoppas på stödröster från andra partier i valet 2022. Men vad vet vi om hur de som stöd eller taktikröstar tänker när de gör det?
Vi vet att det förekommer, och många väljare är tydliga med att de har eller kan tänka sig att rösta på ett annat parti än det de egentligen tycker sig stå närmast.
Under flera decennier var ”kamrat 4 procent” ett begrepp för socialdemokrater som stödröstade på dåvarande VPK. Och när KD flera gånger varit nära att åka ur riksdagen, så har ett liknande fenomen funnits. Nu är det alltså Liberalerna som kan vara i behov av en sådan ”räddningsaktion”.
Men bilden är mer komplex än enbart att stödrösta för att hålla ett parti från att trilla ur riksdagen, det kan också handla om att påverka sammansättningen i en trolig koalition, för att på så sätt kunna förskjuta vilken politik den koalitionen kan tänkas ”leverera”. Och stödröstandet kan påverkas av hur opinionsläget ser ut, hur partiernas ställning inbördes har förändrats under den senaste mandatperioden.
Det här har Annika Fredén – docent och universitetslektor i statsvetenskap vid Karlstad universitet – undersökt i en ny artikel som i februari publicerades i tidskriften Frontiers in Political Science.
I den forskning hon presenterar, har hon tagit avstamp i vad undersökningar i andra länder visat. Då kallas det ”compensational voting”, alltså ungefär kompensatoriskt röstande.
– Väljarna har ofta två partier de väljer mellan, berättar hon. Sällan tre eller fler.
– Det finns många faktorer som kan spela in för var de lägger sin röst till slut.
Hon har undersökt valrörelser i Sverige från 1988 till och med 2014 och har funnit stöd för en mer avancerad modell än tidigare, när det gäller att förstå taktisk väljarbeteende.
Fredén har sett att det beteendet ökar, om partier som väljarna väljer mellan signalerar att de sannolikt kommer att samarbeta, om de får regeringsmakten.
Som störst var faktorn för kompensatoriskt röstande i valet 2010, när det fanns två tydliga block som stod mot varandra.
– Då hade vi ett rödgrönt block och ett borgerligt block som var väldigt tydliga, säger Annika Fredén.
Väljarna visste då vilket regeringsalternativ de stödde, oavsett vilket parti inom de två potentiella koalitionerna de valde att rösta på.
Inom Alliansen var det också så att de fyra borgerliga partierna hade styrt ihop i fyra år. Samtidigt hade deras opinionssiffror förändrats. Nu kunde de väljare som valde mellan ett eller flera av de borgerliga partierna också ta hänsyn till om de tyckte att opinionen gått i samma riktning som de önskade, eller om de skulle rösta mot riktningen – det kompensatoriska i beteendet – för att få mer av de frågor som något av partierna drev mer eller tydligare än de andra.
Genom att gå till partiernas valmanifest, har Annika Fredén försökt tolka partiernas uttryckta inställning till varandra, även i de valrörelser som inte haft lika öppna och tydliga koalitioner i förväg. Istället har hon då gått på vilka partier som uttalat sig positivt respektive negativt om varandra.
Det ger också vissa förutsättningar för att väljarna ska kunna dra slutsatsen att partierna står när varandra, inte enbart när det gäller rent sakpolitiska ståndpunkter, utan också att det kan finnas goda förutsättningar för samarbete.
Det är dock inte alltid säkert att detta kan utläsas, eller vara så tydligt att väljarna vågar rösta så kompensatoriskt som de gjort i vissa val. Och med Sverigedemokraternas starka tillväxt av väljare kompliceras bilden ytterligare.
– Jag har tittat på val i Sverige fram till det att Sverigedemokraterna fick en så framträdande position, säger Annika Fredén.
– Och de är uteslutna ur min modell. Jag har mer tittat på när vi haft två tydliga block.
– Det går inte riktigt att säga något lika tydligt, om vi har tre block. Men nu kanske det går mot två block igen, och då kanske det fungerar igen.
Det är också en ganska stor grupp väljare det rör sig om. Det syns inte direkt hur många, i Fredéns forskning. Men de syns att de är många nog för att ge ett signifikant utslag. Och andra källor kan ge en fingervisning om andelen, vallokalsundersökningen såväl som bland andra SCB:s mätningar brukar ställa frågor där detta kan utläsas.
– Vi har ju sett hur många som inte röstar på sin förstapreferens, så brukar det röra sig om ungefär femton procent i det svenska fallet.
– Det jag skulle vilja framhäva, är att marginaleffekterna är signifikanta. Om det handlar om ett parti som ligger runt spärren så har det betydelse även om det procentuellt sett inte är så många som har det beteendet.
– Det är inte ett slumpmässigt beteende, framhåller hon.
Och hon menar vidare att det är ett ganska sofistikerat beteende vi ser. Det skulle kunna vara det som bidrar till att vissa partier som haft framgångar i opinionen mellan valen, inte alltid lyckas materialisera det i röster på valdagen.
Miljöpartiet är ett parti som ofta går upp mellan valen. Och de har lärt sig det, menar hon.
– Gustav Fridolin sa ju det rakt ut en gång, vi behöver att ni röstar på oss också.
När valutgången inte är given, så brukar valdeltagandet öka. Men betyder det också att det taktiska röstandet ökar?
– Ja, det finns forskning som tyder på det, säger Annika Fredén.
– Det är lite olika i olika länder, men vi har sett till exempel från Storbritannien att om det är två kandidater som ligger ”neck-and-neck”, så ökar det intresset. Och det ökar tendensen att vara taktisk. Och det är ju logiskt, då betydelsen ökar när det kan slå åt olika håll.
– Sen ser vi att en komponent i det här, det är att det kompensatoriska tänkandet leder till att man röstar mer ’extremt’. Det är inte exakt vad jag tittat på, men vi ser det från andra länders forskning.
– Man vill förskjuta politiken i en viss riktning, genom att ta hänsyn till policyutvecklingen.
– Och genom att Sverigedemokraterna också kommer närmare regeringen – fast det är lite paradoxalt också, skjuter Fredén in.
– I och med det bli de också mer lika andra partier. Så det är ett lite klurigt fall.
– Det gäller framför allt mindre partier, men det kan också gynna större partier. Och nu är ju inte SD så litet längre heller.
– Så det är lite svårt att uttala sig om, men vi har ju sett tidigare att SD få fler röster än antalet tycker partiet är bäst.
Dessutom tillkommer ju en viss komplexitet, i och med januariavtalet. Det var inte lika tydligt utsagt innan valet, då både C och L flera gånger tydligt sa att målet var en ny alliansregering. Och hur reagerar de då på den nuvarande situationen?
Annika Fredén menar dock att hittills har väljarna inte haft så svårt att se hur de bör bete sig för att rösta som de önskar.
– Vi har sett från forskning i flera länder att väljarna är ganska bra på att se vilka som ska regera ihop, även när det inte finns en tydligt uttalad signal.
– Men eftersom det jag tittat på är material som tar hänsyn opinionsutveckling med mera, som är komplext i sig, så tror jag man behöver den här tydliga informationen för att kunna bete sig på det här sättet.
– Annars kanske det blir ett lite mer vanligt beteende, att man röstar på det största partiet i blocket för att man vill att de ska leda regeringen eller att man stödröstar på ett parti kring spärren.
– Alltså att man gör det enklare, om situationen är för komplicerad, säger Annika Fredén.
Hon påpekar avslutningsvis att det här beteendet varit tydligt i Sverige under rätt lång och att det bidragit till att partier som väl kommit in i riksdagen sällan åker ur igen.
Ny Demokrati var ett undantag. Och Miljöpartiet åkte ur en mandatperiod, men då hade de ännu inte en lika tydlig profil vilket block de lutade åt påpekar hon.
Att Sverige har många partier, ger väljarna möjlighet att rösta på ett mer nyanserat sätt än att enbart lägga sin röst på ett block. Alla tar inte den möjligheten, många väljare röstar fortfarande på samma parti val efter val. Men bland de väljare som gör det, finns utrymme för taktiska överväganden med många olika nyanser.
Text: Ulf Schyldt
