Jag sitter i bilen på väg hem från en ordförandeträff i Svedala. Landskapet utanför fönstret är junivackert. Längs vägkanten står lupiner i blått, rosa och lila. Rapsen är på väg att blomma över. På radion spelas P1 Meny upp. En mycket entusiastisk dam pratar om potatis. Kokt potatis, stekt potatis, potatisens historia. Hon har även varit med och tagit fram en hemsida om potatis: potatisitiden.se. Enligt utsago innehåller den ”all möjlig kunskap om potatis”. Dessutom med en massa historiska recept. Helst hade hon haft flera program på sig att prata potatis. Det finns, uppenbarligen, så mycket att säga. Om potatis.
Vi är lite samma, tänker jag. Vi Liberaler.
Ikväll har vi varit en samling liberala politiker som för första gången sedan pandemin slog till setts bortom skärmen. Förväntansfulla, nästan lite uppspelta, har vi lagt större delen av denna vackra junikväll till att prata politik. Lokalpolitik, rikspolitik, regionalpolitik. Politik som fungerar och politik som inte gör det.
Vi har guidat oss genom ALDE:s valkartor och understrukit betydelsen av att vattna där det växer. Begreppet ”algoritmer” har använts. I kaffepausen skvallras det. Någon minns ett torgmöte i Skurup i början av 1990-talet. Några diskuterar den politiska sprängkraften i ett kommunalt badhus. Över kaffekoppar med ljummet termoskaffe fnissar vi lite åt en påslagen mikrofon under Sjöbos senaste digitala fullmäktigemöte.
Helst hade vi haft flera träffar på oss att prata. Det finns, uppenbarligen, så mycket att säga. Om politik.
Jag tänker på detta när jag långsamt kör hemåt. Solen går ned över fälten. Malmösilhuetten börjar synas i horisonten. Och jag tänker att när jag nästa gång får frågan varför jag blev Liberal ska svara detta. Att bakom det som ofta syns i media av snabba utspel, kris- och katastrofrubriker och politiskt spel finns en samling människor som efter en hel arbetsdag, med uppriktig nyfikenhet, styr kosan mot ett kommunhus för att diskutera hur vi kan göra samhället bättre.
Människor som under lång tid, kanske decennier, träffats för att prata och göra politik. Druckit ljummet kaffe, absolut. Bitvis varit oense om vägen framåt, självklart! Men också detta: Sida vid sida har man slagits för, argumenterat för, ett bättre samhälle. En skola som ger barn, alla barn, möjligheter i livet. En politik som strävar efter att låta oss leva våra liv som vi vill. Med vem vi vill. Som har blicken vänd utåt, mot Europa och världen. Som älskar, andas, lever frihet.
Det är något så oerhört sympatiskt, ja faktiskt vackert, över detta. Hur kan man mot bakgrund av det vara något annat än liberal? Tänker jag. Och även detta: Den som säger att vi Liberaler har tappat kompassriktningen, att vi inte vet vad vi vill, har aldrig varit i ett kommunhus i Svedala en ljummen junikväll.
Och potatisen? Den ska ångkokas. 96 grader i centrum på vinterpotatis. 94 grader på nypotatis.
Ta hand om er i sommar.
Louise Eklund är regionråd för Liberalerna i Region Skåne.
