On the road again, we are on the road again.
På väg mot Skövde för att hälsa på sonen. Mil efter mil rakt fram på E18 enligt GPS:en. Det blir inte rakare än så här, säger maken.
Svårt att köra fel. Särskilt när Google Maps visar vägen. Tryggt? Ja. Lite tråkigt? Ja.
Jag minns när mamma packade in tre barn – 18, 16 och 11 år gamla – i bilen och styrde kosan mot Frankrike. Det var förresten samma resa där jag hamnade på cirkus och red på en flodhäst. Men det är en annan historia och den har väldigt lite med vägar att göra.
Nåväl, tillbaka till vår roadtrip. Mamma rattade bilen medan det barn som satt i främre passagerarsätet hade ansvar för den röda atlasen över Europas vägar. Och vilka vägar det var – ett myllrande nät av ganska suddiga streck kors och tvärs över sidorna. Riskerna – eller möjligheterna? – att åka fel var enorma. Man visste egentligen aldrig riktigt var man hamnade. Eller hur tillförlitlig den lilla vägtarmen man följde var – motorväg eller smalare och smalare tills man till slut stod fast på en lerig åker?
När vi närmade oss Paris blev denna härva av möjliga vägar oss övermäktiga. Min kära mor slängde vägkartan åt sidan, greppade ratten och… chansade. Rakt in i stan som har rykte om sig att vara en av Europas svåraste att köra i, i vild jakt efter någonstans att parkera i centrala Paris.
Till slut stannade hon till och frågade en man om hjälp på knackig skolfranska (obefintlig?), ovan engelska och rejält med armviftningar. Och han kände nån som kände nån. Vi blev visade ner i ett mörkt, trångt garage där en rätt sjavig fransos satt och rökte med en stor schäfer bredvid sig. För en överkomlig summa fick den galna svenskan och hennes rätt vilsna ungar parkera bilen i hans garage i några dagar.
Sedan letade vi rätt på ett loppigt hotell med tunna väggar, bredvid en kyrka med klockringning varje timme, medan vi gjorde Paris. Sedan fortsatte resan söderut mot Nice. Vi åkte vilse flera gångar och varenda gång var ett nytt äventyr.
Jag saknar det – att man åker vilse och hittar rätt.
Nu hittar man bara rätt. Och ska jag vara ärlig känns det lite fel.
Honungsgrävlingen