Min kommun ligger i det allra mest sydvästra hörnet av Sverige och av Skåne. Om jag ser ut över havet från andra våningen skymmer Bornholm horisonten. På försommaren gör de gula rapsfälten landet oändligt gult och vackert, gulare än den gulaste äggula. På senhösten dominerar de leriga rösena av upptagna sockerbetorna som väntar på transport.
På sommaren finns det turister i alla bed-andbreakfast och mysiga affärer, men på andra halvåret är det en åldrad befolkning, betydligt äldre än det svenska genomsnittet. Det är en långsam avfolkning som politikerna försöker kämpa emot – ur Malmö-Lund-synpunkt ligger Österlen långt, långt bort. Regionen placerar inga verksamheter här, men tonar ut det som funnits.
Det är inte bara befolkningen som är gammal, både politiken och politikerna är också gamla. Politikerna kan utan problem kalla till möten på dagtid eftersom flertalet kallade har uppnått pensionsåldern. I Liberalerna – liksom i de andra partierna – är medlemmarna få och medelåldern hög. Mötena kan hållas i ett vardagsrum. De yngsta medlemmarna är de drivande, medan de äldre stöttar och kan berätta historien bakom.
I kommunalfullmäktige hörs de två liberala nämndsordförandena, de två ledande socialdemokraterna i opposition, en centerpartist samt en handfull moderater. Några miljöpartister talar länge och Gudrun (Schyman) talar tydligt, men de påverkar föga. Kristdemokrater och Sverigedemokrater är tysta och påverkar mest genom röstningsstöd.
Bland de 49 kommunfullmäktiga kan lätt urskiljas en liten grupp ”gubbar” (inkluderande även kvinnor) som bestämt länge och gärna vill fortsätta bestämma. De kan de politiska turerna och uppskattar varandra över partigränserna. Det vore orättvist att kalla dem makthungriga, men däremot ser de sig som så erfarna att de ”vet hur saker sköts bäst.” Vi andra ses med milt överinseende.
Kommunen med cirka 20 000 invånare har en budget kring en miljard kronor. Av denna debatterar vi i kommunalfullmäktige några få procent, medan resten är uppbokad av skola, vård och omsorg och tämligen oberörbar. En viss skiljelinje finns mellan oppositionen (vänstern), som vid problem vill höja skatten, och majoriteten (alliansen), som vid problem vill spara. Det mesta är dock mycket konsensusbetonat även i de fall hårda ord växlats och mest avsett för galleriet: egen skicklighet och godhet gentemot de andras allmänna uselhet.
Ett betydande problem är avsaknaden av traditionella massmedia. Visst finns Ystads Allehanda, men även i en avlägsen del av landet finns det ett centrum och en periferi, och i den sistnämnda ligger Simrishamn. Synligheten i lokal-TV och hörbarheten i lokalradio är knappt märkbart och de yngre håller sig till andra sociala medier, där lokalpolitiken inte har någon plats.
Endast om man avser att lägga ner en skola, ett äldreboende eller liknande hörs om politik. I de sociala medierna dominerar alltid det speciella och aldrig det övergripande och politikernas möjligheter att bli synliga är små (utom som personer som fattat idiotiska beslut).
Det är inte alltid lätt att vara politiker i glesbygd – men ibland ganska roligt.
Åke Andrén-Sandberg är ledamot (L) i kommunfullmäktige i Simrishamn, sitter i socialnämnden och i regionfullmäktige Region Skåne.
