Andreas Bergström tar i den tredje delen av NU:s serie om liberal idédebatt ut riktningen för en liberal samhällsutveckling och varnar för att vägen dit rymmer en rad fallgropar.
Inom liberalismen ryms ett brett spektrum av åsikter om människans natur. Är vi kompetenta att fatta beslut om våra egna liv, eller behöver vi mycket stöd och förbud för att hålla oss på den smala vägen? Är politiker bra på att fatta beslut som stödjer individens frihet, eller slår maktutövning lätt över i klåfingrighet och i värsta fall förtryck?
De flesta liberaler kan nog se lite av varje: Människor kan vara mer eller mindre förnuftiga beroende på omständigheterna. Liberalerna som parti hamnar däremot ofta i en motsägelsefull position, där partiet i retoriken understryker hur viktigt det är att individer får bestämma över sina egna liv, men i praktiken inte har några problem med att låta statens makt växa.
Kanske är det att slå in öppna dörrar att förklara motsättningen med i vilken utsträckning statens makt påverkar den typiska medlemmen i Liberalerna.
Den typiska medlemmen är engagerad i sina barns skolgång och väljer aktivt skola. Hen har en ordnad bostadssituation, ofta i en större stad och tar del av utbudet av finkultur där. Hen är sällan flykting, socialbidragstagare eller misstänkt för grova brott. Hen är ofta välutbildad och har en inkomst över medianen. Hen är sällan muslim.
Därför kanske man inte ska vara förvånad över att många i partiet inte ser några frihetsproblem med skolsegregation, skolköer (som gör det omöjligt för nyinflyttade att komma in på populära skolor), regler som hindrar och fördyrar nybyggen, skattepengar från hela folket till kulturinstitutioner som få utnyttjar, språkkrav för medborgarskap, motprestation för socialbidrag (utan möjlighet för socialsekreteraren att ta individuella hänsyn), ökade möjligheter för avlyssning av brottsmisstänkta, ökade legitimations- och utbildningskrav, skattesänkningar för höginkomsttagare i stället för låginkomsttagare och andra regler för böneutrop än för kyrkklockor.
Liberalismen kämpar för människans frihet. Liberalerna kämpar för partimedlemmarnas frihet.
Vårt parti har i valrörelsen varit tydligt med att vi står upp mot extremism till höger och vänster. Gott så, högerregeringar i Polen och Ungern är skrämmande exempel på hur demokratin kan urholkas och vänstern är ständigt redo att begränsa friheten för företag och medier.
Det är en fullt rimlig ståndpunkt att tycka att vi har uppnått mycket av det vi ville när det gäller valfrihet, yttrandefrihet, pressfrihet, jämlikhet, hbt-rättigheter med mera. Att vi nu ska inrikta oss på att försvara detta. Men att bara bevara den frihet vi har uppnått är inte nog. Uppräkningen ovan visar att det finns en hel del exempel där vi skulle kunna ta ställning för ökad frihet (för andra än partimedlemmarna) och i några fall sluta verka för minskad frihet.
Vi bytte partinamn nyligen. Nu är det dags att leva upp till det.
Inte för att ökad frihet alltid fungerar bra, för så är det inte. Utan för att det blir ännu värre om det sitter några liberaler i elfenbenstorn och hittar på regler om andra människors verklighet.
Det behövs en grundinställning att pröva varje utspel mot om det kanske inskränker friheten för någon, om än i all välmening, och om det i så fall verkligen är absolut nödvändigt.
Och kan vi vara säkra på att regeln kommer att fungera som det var tänkt, efter att den omsatts i skriven lag och passerat alla lager av administration och juridik? Känner vi och känner vi för de människor som kommer att begränsas av regeln?
Liberalismen är inte utopisk. Samhället kommer ständigt omformas av ny teknik, nya villkor i omvärlden och de underbart skeva, mänskliga varelser som utgör samhället.
Vi kan sätta upp som mål att undvika sådant som i princip alla kan vara överens om är dåligt: krig, svält, våld med mera. Men vi kan inte sätta som politiskt mål att nå ett förnuftigt, ateistiskt, hälsosamt, konfliktfritt samhälle.
Migration lär bli den verkligt stora ideologiska frågan lång tid framöver. Det är enklare att flytta på sig än någonsin tidigare, och allt fler har en enkel väg in genom landsmän som kommit före dem. Det är också allt fler som har ett litet kapital och en del utbildning, vilket underlättar flytten. Jag kan inte se något som skulle innebära så mycket ökad frihet som en mer liberal invandringspolitik.
Omfattande migration leder till ekonomiska, sociala och kulturella förändringar. Vår utmaning framöver måste vara att hitta så bra lösningar som möjligt på de problem som ökad frihet för med sig, och att övertyga väljare om att frihet är eftersträvansvärt, även i de fall det inte gynnar dem själva.
Många av de frihetsreformer som återstår saknar folkligt stöd. Det finns de som är nöjda med att ha begränsad frihet, och ännu fler är nöjda med att andra har det. Vi kommer behöva omvända folk till liberalismen och stå upp för obekväma åsikter. Det kommer att krävas kompromisser, myrsteg framåt, ibland en taktisk reträtt.
Vi måste skilja på politikutformning och kommunikation. När vi utformar politiken måste vi utgå ifrån vad vi menar är rätt, utifrån det ta fram de förslag som i alla fall inte verkar helt omöjliga just nu, och sedan lirka, omvända, linda in – det finns flera vägar framåt.
Självklart måste valrörelser, och en hel del av kommunikationen däremellan, handla mycket om hur problem i folks vardag ska åtgärdas. Liberalerna har bra politik på viktiga områden, som sjukvård, skatter, klimat och bostadsfrågor. Men det räcker uppenbarligen inte, och bör inte räcka. Det finns flera andra partier som lika gärna hade kunnat landa i våra kloka ståndpunkter när det gäller de frågorna.
Det är däremot bara ett liberalt parti som skulle kunna formulera en liberal vision, och steg för steg försöka öka friheten på de områden som många som styr debatten inte bryr sig om, eller är direkt fientliga till. Om tio år vill jag kunna se tillbaks på ett antal tydliga frihetsreformer och tänka: Det här hade aldrig hänt om det inte vore för Liberalerna.
Andreas Bergström är vice VD för tankesmedjan Fores. Ståndpunkterna i artikeln är författarens egna.
