I vårsolens starka sken i oktober förra året begav sig det argentinska folket iväg till valurnorna för att välja sin nästa president. Valet stod mellan peronisten och den dåvarande ekonomiministern Sergio Massa, högerkoalitionens kandidat Patricia Bullrich och libertarianen Javier Milei. Resultatet blev internationellt uppmärksammat när Milei lyckades vinna presidentvalet i den andra valomgången trots hans obefintliga politiska bakgrund och excentriska förslag. För att försöka förstå Argentinas speciella politiska klimat besökte en delegation, bestående av Johannes Bexell, Maria Wennberg och Martin Norrby, landet under oktober för den första valomgången, tack vare ett stipendium från Bertil Ohlin-fonden.
Trots att vi precis rest runt halva jordklotet kändes Buenos Aires som en vanlig europeisk storstad med vacker arkitektur, stora boulevarder och mysiga caféer. Samtidigt är det en riktig världsstad, med sina 15,6 miljoner invånare bultar stadens hjärta starkt och överallt ses spåren av de migranter som varit med och byggt upp landet. Dock har landet präglats av upprepade ekonomiska problem som också var ständigt närvarande i stadsbilden. Det fanns exempelvis stora parker med tältläger för hemlösa, på varenda restaurang vi besökte kom det fram människor som bad om pengar och vi blev gång på gång varnade av personal att hålla hårt om våra värdesaker. Säkerheten underlättades inte heller av att kontanter i det närmaste var nödvändigt för att ta sig runt.
Den ekonomiska krisen är ett resultat av politiken som förts under den peronistiska regeringen, som styrt Argentina 16 av de senaste 20 åren. Landet var tidigare ett av världens rikaste länder men numera lever cirka 40% av befolkningen under fattigdomsgränsen på grund av hundraprocentig inflation. De har drivit en protektionistisk politik med omfattande statliga regleringar i form av fasta växelkurser, höga tullar och hög belåning. Det är sällan ett recept för framgång och Argentina är inget undantag. Uppgivenheten kunde sammanfattas i det argentinska uttrycket om att landet “aldrig missar möjligheten att missa en möjlighet”.
Peronismens inflytande över Argentinas politik har varit i det närmaste total. Som ideologi och rörelse är den svår att definiera, men den härstammar från den politik som presidenten Juan Domingo Perón förde under sina år och innehåller element av både socialism och fascism. Veckorna efter att Milei kom tvåa i den första valomgången, och peronistregeringen insåg att risken förelåg att de kanske skulle förlora makten, delade de ut valfläsk motsvarande 1% av BNP genom att bland annat ge ut kontantbidrag till pensionärer. Vidare kom det rapporter om pengar och varor som delades ut i utbyte mot röster på peronisterna.
Det är mot den bakgrunden man måste förstå Mileis framgångar. Genom att utmåla sig som en huvudfiende till peronisterna och lägga fram radikala förslag, som att avskaffa centralbanken och övergå till amerikanska dollarn som valuta och avskaffa myndigheter, uppfattades han som radikalt annorlunda och som att han hade lösningar på de ekonomiska problemen. Han ingick i koalitionen La Libertad Avanza (Frihetens väg).
I Argentina uppfattade vi att liberalismen ses som en väldigt libertariansk och konservativt präglad ideologi, där Milei exempelvis omfamnar en mindre stat samtidigt som man är kritisk till aborträtten och klimatförändringarna. När vi träffade den oberoende tankesmedjan CIPPEC fick vi därför börja med att förklara att ordet liberal har en annan, mer socialliberal, betydelse i Sverige – vilket lugnade dem något. De upplyste oss om några av Mileis förslag, däribland om att han vill införa en skolpeng, likt den svenska, och liberalisera handelspolitiken som nu ser ut att bli verklighet.
Argentinas speciella politiska kultur kan delvis förklaras av att det är en relativt ung demokrati. Under 2023 firade man en viktig milstolpe i form av 40 år som demokrati efter militärdiktaturen som styrde mellan 1976–1983. Under vår resa i Argentina fick vi en djupare förståelse för denna repressiva period genom vårt besök på ESMA (Escuela de Suboficiales de Mecánica de la Armada, Marinens tekniska högskola), som under diktaturen användes som ett hemligt koncentrationsläger. I detta läger fängslades och torterades tusentals människor och många mördades även av juntan, bland annat genom att kastas ut från flygplan. Trots tiden som gått sedan diktaturens fall är det anmärkningsvärt att den argentinska marinen fortfarande inte tillåter tillgång till sina arkiv från denna tid för forskning.
Vår resa präglades också av hur exceptionellt vänliga och tillmötesgående argentinarna var. Under vår vistelse var det många gånger, antingen i kollektivtrafiken eller på gatan när vi såg förvirrade ut och människor kom fram och erbjöd sig att hjälpa, utan att förvänta sig något i gengäld.
Det var också första gången vi som svenskar kände att vi hade en stark köpkraft genom vår valuta och deras höga inflation. De ekonomiska förhållandena i Argentina resulterade i väldigt låga priser för oss. Exempelvis kunde en stor middag för samtliga i delegationen kosta motsvarande 150 svenska kronor.
Sammanfattningsvis var vår resa till Argentina både informativ och fascinerande. Vi lämnade med en känsla av hopp och förväntan inför Argentinas framtid, även om dess väg framåt är osäker. Mycket hänger på befolkningens förmåga och vilja att uthärda och genomföra de reformer som är nödvändiga.
Vi delar uppfattningen som den svenska ambassaden i Buenos Aires framhöll, nämligen att Argentina, trots de många utmaningar som återstår, också besitter en betydande potential. Det är ett land som står inför många viktiga vägval och reformer. Framtiden får utvisa om Javier Milei är rätt person att genomföra dessa nödvändiga förändringar.
Martin Norrby
Maria Wennberg
Johannes Bexell