De senaste veckorna har jag från flera håll läst resonemang om att staten måste sätta sina medborgare främst och prioritera ned mänskliga rättigheter, i det här fallet asylrätten, när det uppstår en motsättning. Mest uppmärksammad var historikern Lars Trädgårdh som skrev om detta i Göteborgs-Posten.
Motsättningen är feltänkt. Det starkaste argumentet för att stå fast vid en generös tolkning av asylrätten är just omsorgen om de egna medborgarna. De åtstramningar som nu sker i Europa kan få verkan många decennier framåt. Att stå upp för asylrätten, hur tufft det än blir, är vårt mest kraftfulla verktyg för att se till att andra finns där för oss om vi behöver det. Det är en tankevurpa när de personer i mitt Facebookflöde som bryr sig minst om asylrätten ofta samtidigt är bland de mest oroade för en konflikt med Ryssland.
Ett andra argument för att stå fast vid asylrätten är att regeringens nya politik riskerar att utlösa en dominoreaktion där även Tyskland stramar åt, och snart står vi med tiotusentals flyktingar som fastnar i Balkan. Det kan få oöverskådliga konsekvenser, som i slutänden spiller över även på Sverige.
Ett tredje argument är att asylrätten är en del i en större samling av mänskliga rättigheter, där vi har surrat oss vid masten för att garantera våra egna medborgare fria och trygga liv. Om vi drar ner asylrätten till ett minimum när den behövs som bäst, kan vi dra ner press- och yttrandefriheten till ett minimum någon annan gång.
Ett fjärde argument är att vi skapar trygghet i vår omvärld genom att föregå med gott exempel och därigenom långsiktigt påverka andra. Ju fler länder omkring oss som har yttrandefrihet, pressfrihet, rätt till liv och egendom och så vidare, desto mindre är risken för konflikter.
Man kan tro att konventioner och hur vi upprätthåller dem är betydelselöst för att påverka auktoritära stater i vår närhet. Men Helsingforskommittéerna var inte oväsentliga för kommunismens fall, för att ta ett exempel. När det gäller mänskliga rättigheter sneglar alla stater på varandra.
Asylrätten och andra mänskliga rättigheter är förstås viktiga ur ett internationellt, medmänskligt perspektiv. Men argumenten för dem är starka även om man tycker att staten i första hand ska se till sina egna medborgare.
Andreas Bergström är vice vd på tankesmedjan Fores.
