RECENSION. Ida Ölmedal, kulturchef på Svenska Dagbladet, är aktuell med boken ”Där man bränner böcker”, en samling berättelser om förbjudna ord och utrensad litteratur. I det senaste tryckta numret av NU fann det flera artiklar om Banned Book Week i Sverige och den här boken passar väl in på det temat.
Det är inte bara i diktaturer som man bränner och förbjuder böcker. I västvärlden pågår sedan länge en diskussion om vad man får och inte får skriva och vad som är lämpligt, framförallt för barn, att läsa. I senaste månadsmagasinet intervjuade jag en bibliotekarie från New Jersey som berättade om hur många bibliotekarier i andra delar av landet arbetar under allt svårare förhållanden för att man i delstaten infört regler om vad barn får och inte får låna.
Förbjudna böcker i USA är ett ämne i boken. Ida Ölmedal skriver bland annat om Moms for Liberty, som är en grupp mammor som från början var engagerade mot coronarestriktioner, såsom munskydd, men som gått vidare till att engagera sig i skolstyrelser för att få bort böcker från landets skolbibliotek.
Ida Ölmedal börjar dock med koranbränningarna i Sverige i bokens första kapitel, som har samma titel som boken – ”Där man bränner böcker”. Det har bränts koraner i Sverige genom åren, men det var först under Nato-förhandlingarna som det fick uppmärksamhet. Efter kriget i Gaza har nya koranbränningar inte fått samma uppmärksamhet som de fick före Nato-inträdet. Ölemdal visar hur svenska politiker faller för frestelsen att inskränka yttrandefriheten i trygghetens namn, fast det som egentligen ligger bakom är påverkan från länder som anser censur vara bra och gärna vill sprida blasfemilagar till andra länder.
Ett annat kapitel handlar om triggervarningar inom universitetsutbildningar och ytterligare ett om sviterna efter metoo och Cissi Wallins egenutgivna bok. Ett intressant inslag är om filmprofessorn Mariah Larsson, som tycker att utredningen om cancelkulturen på universiteten var bra och saklig. Hon har själv varit utsatt för att studenter tycker att hon borde censurera bilder i sina föreläsningar och tycker att debatten efter utredningen har landat fel.
”Där man bränner böcker” vrider och vänder på censur och yttrandefrihet. För någon som tycker att yttrandefrihet är viktigt är det lätt att följa den röda tråden genom boken, men jag kan tänka mig att det finns gott om personer som tycker att det ena är okej, men inte det andra. Exempelvis är det mycket tydligt att triggervarningar och krav på att slippa mötas av obehagliga bilder och texter under föreläsningar, är lite av samma mynt som att vilja rensa ut barnböcker som man finner olämpliga.
Det är fyra berättelser och fyra olika vinklar på yttrandefrihet och ger en bra bild av vad yttrandefrihet handlar om. Ibland är det lätt och ibland är det obekvämt att försvara. Boken hade dock kunnat innehålla fler berättelser för att ge en bredare bild. Diskussionen om Tintin i Kongo på biblioteken i Stockholm hade gott kunnat få ett eget kapitel. En berättelse om hets mot folkgrupp, inte bara kopplat till brännande av koranen, hade varit ett annat bra innehåll.
”Där man bränner böcker” är en kort bok, men en viktig sådan. Vi behöver definitivt mer diskussion om yttrandefrihet i tider som denna. Jag har skrivit många texter om denna viktiga frihet genom åren och återkommer alltid till att man inte kan förbjuda allt som man ogillar eller tycker är obehagligt. Den här boken ger en bild av varför man inte ska censurera böcker.
Hanna Lager
