Ja, hör ni. Vad ska vi säga? Jag är säker på att ni, likaväl som jag, var åtminstone en aning hålögda på onsdagsmorgonen.
Även när opinionsundersökningarna pekade åt helsike så fanns det ju förstås också andra sätt att försöka döva ångesten inför fyra år till med den orange faran vid makten i världens största demokrati. Även om en del av dem också gav svarta besked.
Jag gissar att den thailändska dvärgflodhästen Moo Deng till exempel gått från klar publikfavorit till avskydd, sen den genom att äta en tårta med Donald Trumps ansikte på, anses ha förutsagt hans valvinst. Hur kunde du, Moo?
Men sen blev det som det blev, och när till och med en dvärgflodhäst alltså är mer klarsynt än många politruker i vårt avlånga land är det väl ändå lite illa?
Ja, nu har ju inte Deng särskilt stor erfarenhet av att vara orakel. Ännu. Men om det fortsätter så här träffsäkert så får ju spelbolagen det svårt i framtiden – och den Thailändska statsskulden är snart löst.
Men valutgången är ändå mitt fel. Jag får ta på mig det här.
Varje gång jag verkligen följer de amerikanska valen, så går det åt helsike. Jag vet ju det.
Det började i november 2000. Då befann jag mig på Island, av alla ställen, och blev inbjuden till valvaka på den amerikanska ambassaden.
En trevlig tillställning – och fullt teoretiskt möjligt att ändå komma i säng i någorlunda anständig tid, trodde jag, med två timmar mindre tidsskillnad till USA.
Trodde jag ja. Om det inte vore för Florida.
Och på den vägen har det varit sedan dess. Följde jag Hillary Rodham Clintons valkampanj? Åh du milde vad jag gjorde! Och den gick ju, som bekant, åt fanders. Så nästa val struntade jag i. Det var ju dessutom bara en avdankad gammal kongressledamot från Delaware som de körde fram från demokratiskt håll.
Men se på tusan. Biden vann.
Och i år begick jag alltså misstaget att åter följa kampanjen slaviskt, lyssna på varenda podd från fivethirtyeight.com och närläsa olika opinionsundersökningar tills jag nästan kunde rabbla opinionsläget i vartenda postnummerområde i de sju ”battleground states”.
Så det är mitt fel att vi får dras med Trump i fyra år till. Jag inser det. Förlåt.
Om fyra år lovar jag dyrt och heligt att inte följa valet i USA ens om Demokraterna ställer upp med Berine Sanders och Hawk Tuah-girl.
Sapient
