Jag kan varken sova, äta eller jobba. Lånepåminnelserna från biblioteket påminner mig på mejl om att det existerar en värld utanför, men det enda som spelar roll är kokospalmen. Jag är besatt och jag existerar i kontexten av den.
Från min mobil hörs remixer. I mina stirriga ögon speglar sig det blinkande neongröna innehållet. Jag tittar om och om igen. Scrollar vidare till ett identiskt klipp. Jag har drabbats av Kamala Harris-psykosen.
Nyheter för dig? Låt mig försöka förklara detta underbart knäppa fenomen.
“I don’t know what’s wrong with you young people. You think you just fell out of a coconut tree?”, sa Harris skrattande när hon citerade sin mamma för ett år sedan.
“You exist in the context of all in which you live and what came before you,” fortsatte hon.
Kokosklippet blev viralt när hon blev presidentkandidat. I videorna jag sitter klistrad framför är citatet mixat med någon av låtarna som dominerar ungas “brat summer” och på skärmen syns Harris skratta på sitt härliga vis, dansa, gå bestämt, ställa folk till svars i utfrågningar – göra sånt som gör att hon, till skillnad från andra, ser väldigt levande ut.
När den brittiska artisten Charli XCX, släppte sitt nya neongröna album “Brat” konstaterade hon att den här sommaren blir en “brat summer”. Istället för tidigare trender med minimalism och duktighet, kännetecknas denna livsstil av fest, obryddhet och kvinnlig vänskap. Särskilt låten “Apple” tonsätter trenden, och på sociala medier dansas det till låttexten om viljan att bryta sig loss från familjeförväntningar, med äpplet som metafor. Det vill falla långt ifrån sitt träd.
Temat är samma som kokoscitatet, men med totalt skilda perspektiv. Flykt bort står i direkt motsättning till bundenhet. Det har dock inte stoppat generation z från att ta Kamala Harris-citatet till sig och göra den snart sextioåriga kandidaten till en av sina brats. Harriskampanjen hänger på. På det officiella kontot Kamala HQ på X/Twitter, lyser bakgrundsbilden i neongrönt och i beskrivningen utlovas “kontext”.
Politik har varit vackrare och värdigare. Men den här Harris-psykosen bland unga är naturligtvis ett symptom på något. Det jag bevittnar i mobilen är en lättnad över att det finns någon att tro på. Det krävdes bara att min generation skulle slippa välja mellan två supergamla män för att alla skulle sluta upp.
Det spelar ingen roll att många helst hade velat få falla ner från en kokospalm. De existerar i kontexten av det avgörande amerikanska valet.
Lillnäsan
