Jag tror det är jultomtens fel. Alltså, ni vet det där som alla oroade sig för under några veckor runt 2006. ”Integriteten”. Det var demonstrationer och så, men sen när det skrevs lagar och vi kunde begära ut register om oss själva och inspektera syftet med alla cookies på nätet och sånt, då suckade bara folk att det var jobbigt att klicka samtycke till cookies.
Vi ger upp information om oss själva i en häpnadsväckande takt. Och många söker aktivt upp latjo lekar på nätet som suger ut ännu mer information, till och med laddar upp bilder på oss från olika åldrar.
Det var ju, så här i efterhand, inte så mycket bevänt med den oron över att vår integritet och rätt till privatliv skulle undermineras av ”myndigheterna” eller ”storföretagen”, för i själva verket var det vi som inte orkar bry oss särskilt mycket.
Men hur är det jultomtens fel? Jo, för att ända sedan barnsben är vi intalade att jultomten övervakar oss. Han vet ju om vi förtjänar några julklappar eller ej. Jag har aldrig tackat ja till att dela den informationen med Nordpolens Underrättelsetjänst.
Trots denna vår vana vid att vara övervakade ständigt och jämt, och trots att det att egentligen är smulor av information, så är det dubbelt förbluffande vilken enormt tydlig bild de kan ge om de sätts ihop. Och hur mycket av luckorna som då kan fyllas i med lite kvalificerade gissningar.
Och ändå samlar de inte in tillräckligt mycket om oss!
Jag fick ett brev. Ett maskinfrankerat, adresserat brev, skickat med B-post från ett företag i Malmö. Inuti låg ett glättat papper med fyrfärgstryck. Ganska tjockt papper, förmodligen minst 110 gram per ark.
Det är inte helt gratis att skicka adresserad direktreklam. Eller med dubbelsidigt fyrfärgstryck.
Nu var det så att det här malmöföretaget brann om att få berätta för mig att det låg en ”familjär och hemtrevlig” padelhall i grannkommunen. Och jag får nu femtio procents rabatt om jag bokar en bana där. (Vad betyder det ens att en padelhall är ”famijär”?)
Det säger ju allt. Nämligen att det företaget verkligen inte vet allt. Om mig.
För då hade de hellre sparat in portot och tryckkostnaden. Då hade de vetat att det är mer sannolikt att vår första kontakt med utomjordiska civilisationer sker när de kommer till jorden för att spränga den där padelhallen i luften, än att jag skulle boka en tid med dem.
Påminn mig, när var det företagen skulle få tillgång till så mycket information om oss att vi skulle undvika sånt här? Var är ”algoritmen” när vi behöver den?
Sapient
