Första jobbveckan efter jul-nyår och allt det där, inleddes med det där som är så populärt så här års. Åh, vad heter det nu igen? Det där som nästan alla skaffar sig – särskilt när skolor och arbete kommer igång igen efter ledigheterna… Ni vet..?
Virus ja! Just det, virus. Jag spenderade första jobbveckan 2025 ganska däckad. Så småningom fick jag skrapa ihop resterna och hålla mig vid liv – i någon slags icke-vegetativt stadium i alla fall – med omväxlande doser av kaffe och te.
Det blev värsta röran. Ibland råkade jag ha honung i kaffet. Det är, av någon anledning, inte alls samma sak att ha honung i kaffe som att ha honung i te.
”Att ha kaffe i te”, höll jag på att skriva nu. DET undvek jag dock lyckligtvis. Fullt så rörig blev inte tillvaron.
En av veckans senare dagar, när jag hade suttit inlindad under all vad huset kan erbjuda i form av filtar och plädar för att kroppen skulle kunna jobba mer än den huttrade, behövde jag framåt eftermiddagen gå på toaletten.
Kära läsare, jag höll på att stå på nästan över soffbordet. (Och hade jag gjort det hade den kanske fastnat i brödrosten, som stod där – nästan inom räckhåll för min improviserade arbetsplats. För att vara mitt eget skyddsombud i sådana här situationer är jag inte särskilt riskmedveten…)
Jag hade suttit i en ställning så länge att mina ben hade somnat, utan att liksom berätta det för mig. Det var först när jag ställde mig upp och var nästan helt berövad alla vanliga sinnesintryck som det normalt ger att ha båda fötterna på golvet, som jag insåg hur stor skillnad det gör för balans och koordination. Den var nästan lika frånvarande som blodcirkulationen till tårna hade varit.
Som en drucken sjöman på en gungande båt stapplade jag till porslinsrummet och förrättade vad där förrättas skall. Och under tiden vaknade insikten att jag nu, så där ett halvt sekel efter att jag först satte min fot på förskolans golv, gått hela varvet runt.
Jag är, som jag stolt nämnt tidigare, född i slutet på 60-talet. De sista veckorna av detta decennium, närmare bestämt – och bara om man räknar som man ska, eftersom jag är född 1970. (Det tionde året på 60-talet era barbarer!)
Alltså tilldrog sig min tid på förskolan under det relativ tidiga 1970-talet. Där satt vi skräddare på golvet i stickade stretch-kläder eller manchester-overaller. På fötterna hade vi ”sockiplast”, vilket tydligen (helt obegripligt!) fortfarande finns?
Kanske somnade våra ben till också då, fast jag inte minns det? Eller också är det för att jag femtio år senare har en sämre blodcirkulation som det sker nu – i varje fall går det säkert snabbare. Men det där att försöka jobba sittande eller halvliggande i en soffhörna, eller med femtioelva kuddar bakom ryggen i sängen, det känns väldigt mycket som det gjorde på förskolan i Margaretelund cirka 1975.
Om ni ursäktar ska jag sätta på mer te nu, äta en macka med prickig korv och ost och sen ska jag sjunga Kumbayah tills det är dags att ta helg medan jag ackompanjerar mig själv med maracas gjorda av toarullar fyllda med torra snabbmakaroner.
Sapient
