Som åklagare är jag stolt över att vara medlem i ett liberalt parti som värderar människors rättstrygghet och som aktivt arbetar för att bekämpa den kriminalitet som tar liv och begränsar friheten.
Med hänsyn till detta blev jag besviken när landsmötet i november beslutade att stödja det utredningsförslag regeringen har lagt angående att införa skarpa tidsgränser för hur länge en brottsmisstänkt person får sitta häktad. För personer under 18 år är tidsgränsen satt till tre månader. För vuxna personer sattes gränsen först till sex månader men regeringen har nyligen ändrat förslaget till nio månader.
Om förslaget går igenom kommer det att innebära stora konsekvenser för möjligheterna att utreda många av de grövsta brotten. Självklart är det angeläget att minska häktningstiderna men det måste ske på ett sätt så att kvalitén på brottsutredningarna bibehålls.
Enkelt uttryckt kan man säga att det finns två sorters bevisning i brottmål – muntlig bevisning och övrig bevisning. Den muntliga bevisningen består av förhör med misstänkt, brottsoffer och vittnen. Den övriga bevisningen kan exempelvis bestå av övervakningsfilmer, sms-konversationer, DNA-analyser och intyg från rättsläkare. För att få en fällande dom behövs oftast båda typerna av bevisning.
Ett av skälen till att en misstänkt person sitter häktad under tiden ett brott utreds är att det bedöms finnas risk för att han eller hon försvårar utredningen. I de allra flesta fall handlar detta om att man inte ska kunna påverka den muntliga bevisningen. Det kan till exempel vara fråga om att flera misstänkta personer inte ska kunna prata ihop sig eller att de inte ska ges möjlighet att hota eller på annat sätt påverka vittnen och brottsoffer.
Enligt svensk lag är det vad som sägs vid rättegången som domstolen ska pröva – inte vad som har sagts under förundersökningen. För att det ska vara verkningsfullt krävs därför oftast att den misstänkte sitter häktad fram till domstolsförhandlingen.
Vad avser den övriga bevisningen är denna oftare svårare för den misstänkte att påverka men det är här som en utredning kan dra ut på tiden. De flesta tekniska undersökningar (DNA, fingeravtryck, mm) görs av en enhet inom polisen som heter Nationellt Forensiskt Center (NFC).
Sedan många år tillbaka är de kraftigt underdimensionerade och även om häktade mål behandlas med förtur kan det ofta ta många månader innan analysbeskeden kan färdigställas.
En annan flaskhals är polisens IT-tekniker. I många större mål inhämtas bevisning från misstänkts eller brottsoffrets mobiltelefon eller dator. Detta arbete är oftast tidsödande och även här är kön mycket lång innan undersökningen kan bli klar.
I vissa ärenden, till exempel om det ska inhämtas bevisning från sociala medier, behöver man även be andra länder om hjälp med att inhämta bevisningen, vilket också kan ta lång tid.
Att införa tidsgränser för häktningstider kommer inte att göra att det går fortare att inhämta denna övriga bevisning utan det kommer endast att innebära att man som åklagare kommer att behöva chansa genom att inte inhämta exempelvis en DNA-analys om man samtidigt vill kunna ha kvar den misstänkte i häkte fram till rättegången.
Om man bedömer att den tekniska bevisningen är så avgörande att den måste inhämtas kommer man – om regeringens lagförslag går igenom – istället att behöva häva häktningen för att inte överskrida tidsgränsen. Man riskerar då att de som ska höras i rättegången påverkas på ett sätt så att de väljer att inte berätta sanningen.
I realiteten innebär detta att ett flertal grova brott, såsom rån och gruppvåldtäkter, kommer att bli helt straffria eftersom man i dessa ärenden ofta är helt beroende av att ha både muntlig och övrig bevisning för att kunna få en fällande dom.
Detta gäller i synnerhet i ungdomsärenden då unga personer oftast är mer lättpåverkade än vuxna.
Tidsgränserna kommer sannolikt också att innebära att häktade personer medvetet kommer att göra så att förundersökningen drar ut på tiden genom att exempelvis begära att det inhämtas ytterligare teknisk bevisning. Denna typ av beteende kommer då att belönas med att den misstänkte släpps ur häkte och om det sedan inte blir en fällande dom kan han eller hon även få stora belopp i skadestånd från staten för tiden han eller hon suttit inlåst.
Vi kommer sannolikt också att se en ökning av fall då ungdomar utnyttjas av äldre kriminella för att begå grova brott.
Häktning är en oerhört ingripande åtgärd och självklart vill vi att brottsmisstänkta personer – i synnerhet ungdomar – ska sitta häktade så kort tid som möjligt.
Ett parti som värderar trygghet och som tar brottsbekämpning på allvar kan dock inte acceptera de konsekvenser ett införande av dessa tidsgränser skulle innebära.
Liberalerna bör istället fortsätta verka för att tillskjuta resurser till bland annat NFC och polisens IT-tekniker så att förundersökningar kan bedrivas snabbare och mer effektivt.
På detta sätt kommer häktningstiderna att kraftigt minska utan att man samtidigt accepterar att grova brott kan begås i värsta fall helt straffritt.
Paulina Brandberg
Åklagare och medlem i Liberalerna
