Jag firar nyår i augusti. På sommaren lägger jag på mig en årsring. Det är under några veckor med obruten ledig tid, en prunkande natur och andra semesterfirande människor omkring mig som jag får energi att fundera på var jag befinner mig i livet. Vad ger mening, lycka och livskvalitet? Vad vill jag ha uppnått nästa sommar?
Svaren skiljer sig gärna åt mellan olika personer, och så ska det ju vara. Vi är alla unika och har olika preferenser. Men jag skulle ändå vilja påstå att människan är en social varelse. Vi mår bra av närhet med andra, såväl fysiskt som själsligt.
Statsvetaren Robert Putnam har lyft betydelsen av socialt kapital, våra nätverk och relationer, inte bara för den lilla världen, utan även till den stora. Samverkar vi med andra, visar generositet och kan hjälpa varandra är mycket vunnet. Det förutsätter samtidigt mycket tillit, kärlek och öppenhet.
Det har vi gott om i Sverige. Men det är sköra värden som utmanas när vi ställs mot dem, när våra grannar gör andra val än vi själva, tiggaren sitter utanför Ica och vi blir provocerade av detta. Debatten kring migration sätter fingret rakt i solar plexus. Vilka vi släpper in – på riktigt – i våra nätverk och att vi delar med oss av vårt sociala kapital är helt centralt för att få goda förutsättningar.
Forskning kring vad som gör att man klarar sig bra, både privat och som entreprenör, visar att man behöver såväl kunskapskapital, ekonomiskt kapital som socialt kapital. Välfärdsstaten kan ge oss utbildning, studiemedel och andra former av pengastöd, men nätverken, relationerna, banden mellan människor måste främst formas i det civila samhället. Putnam har nyligen kommit ut med en ny bok, Our kids: The American Dream in Crisis. Han argumenterar i den för att barn idag inte har lika stora möjligheter att lyckas, som sina föräldrar. Det beror i stor utsträckning på att det sociala kapitalet byggs i fristående klossar, i åtskilda grupper, och att det är svårt att röra sig mellan dem.
Det är viktigt att kunna göra en bildningsresa, en klassresa eller en geografisk resa och kunna slå sig ner där man själv väljer för att skapa sig ett gott liv. Men det paradoxala är att i en tid och i en värld där människor rör sig mer än någonsin tidigare är Sverige ett samhälle som det är svårt att göra en klassresa i. Utanförskap och ensamhet är en realitet för många.
Vi ska inte bara öppna våra hjärtan, vi måste släppa in andra i våra nätverk. Bygga mer socialt kapital. Det är den finaste kärleksbetygelse man kan ge både till sig själv och andra. Det ska jag göra under året som kommer.
Sofia Nerbrand är ordförande i Bertil Ohlin-institutet
