I skrivande stund råder det fortsatt oklarhet om den nya svenska regeringen. Det lär dröja innan vi får besked. Det krävs att alla ger avkall på prestige och att partiledarna visar nödvändigt mod för att hitta okonventionella, blocköverskridande lösningar.
Det svenska valet har fått mycket uppmärksamhet, både under kampanjen och efteråt. Flera utländska tidningar har haft helsidor om skogsbränder, brinnande bilar och dagis med genuspedagogik. Jag har fått svara på många frågor från journalister och kollegor. Framför allt har det varit ett stort intresse för Sverigedemokraterna och en förundran över att de är så stora i det välmående Sverige, med en stark välfärdsstat, låg arbetslöshet och en historia av humanism och tolerans. Precis som i andra länder har det konstateras att god ekonomi inte är ett skydd mot populism, främlingsfientlighet, EU-skepsis och en allmän kritik mot etablissemanget. Det är en trend som går genom hela Europa. En viss skadeglädje har jag också märkt. ”Nu vet ni hur vi har det, välkommen till den europeiska verkligheten”. Sverige har blivit ett alldeles vanligt europeiskt land.
Populistiska och främlingsfientliga rörelser samt långdragna, knepiga koalitionsförhandlingar är vardagsmat i många europeiska länder. Mitt nuvarande hemland Belgien har fortfarande världsrekord i att vara utan regering. Det tog 541dagar att få ihop en koalition och under den tiden fungerade landet relativt väl. I Tyskland tog det 170 dagar och senast i Nederländerna 225 dagar. I Sverige har det hittills aldrig tagit mer än 25 dagar efter valdagen innan en ny regering har tillträtt. Sega regeringsförhandlingar är kanske något vi får vänja oss vid.
När dammet lagt sig kommer det så småningom att bildas en regering i Sverige, förhoppningsvis en som inte är beroende av SD. Men även om många av oss drog en lättnadens suck över att SD ”bara” fick 17,5 procent, är det ett av de största partier i sitt slag i EU. Det kommer inte försvinna. Och de har sällskap av Marine Le Pens Nationella Fronten, Geert Wilders Frihetsparti, Sannfinländarna, Alternativ fur Deutschland, Lega Nord m.fl. Tillsammans med de nationalistiska krafterna i Polen och Ungern kan de komma att bli en stark och mycket obehaglig röst i samband med Europaparlamentsvalet i maj nästa år. De har redan börjat planera. Här gäller det att se upp. Valkampanjen i maj kommer att handla väldigt mycket om värderingar, nationalism och Europasamarbete generellt. Den valrörelsen måste börja nu.
Cecilia Malmström är Sveriges EU-kommissionär med ansvar för handelsfrågor. Hon har även varit EU-minister (FP).
