Det är utan tvekan trist att se opinionsmätningar som visar ett svagt stöd för Sveriges liberala parti. Utan tvekan hade det varit roligare att gång efter annan se stödet öka efter våra regeringsföreträdare, folk- och förtroendevalda runt om i landet levererar bra politik eller svidande kritik. I stället ser vi medlemmar runt om i landet som alla ställer sig frågan: varför röstar inte fler på oss? Svaret, är både enkelt och komplicerat.
Politik i en demokrati är dynamisk. Stöd för de som aspirerar på eller innehar makt måste kunna skifta utifrån folkets prioriteringar och övertygelser. Om ett parti inte lyckas attrahera tillräckligt många röstberättigade kring att välja just dem till att mästra över makten kommer stödet att svikta. Liberalerna har just nu, och under en tid, kämpat med det här problemet. Sanningen är att det är vi som är problemet, ingen annan.
Att klaga på att folket har fel eller gör fel är en återvändsgränd. Har man otur kan det även vara ett slukhål som gör situationen värre. I stället behöver vi se till oss själva och fråga oss vad vi faktiskt gör, vem som känner sig hörd av vår politik och hur vi ska bygga en rörelse som kan lyfta liberalismen fram i de nästkommande hundra åren. För det ska sägas att det inte är första gången partiet har problem.
Den som kan sin partihistoria vet att Liberalerna bytt namn några gånger. Vi har även bytt samarbetspartners i riksdagens korridorer. Partiet har skiftat med tiden för att liberalismen som ideologi inte är, och ska inte likställas med, dogmatik. Det här innebär att liberaler inte kan bete sig som ett prästerskap, utan måste mer framstå som cirkelledare i det eviga demokratiska samtalet.
De senaste årens politiska landvinningar har lett till att Liberalerna som parti kunnat peka på och säga att vi hade rätt. Nato-medlemskapet, framväxten av hederskultur, behovet av att bryta med flumskolan och varningar om ett mer aggressivt Ryssland är budskap som liberaler i åratal nu tjatat hål i huvudet på folket om. Vi hade rätt då, och fått rätt nu. Det ska dock påminnas om att vi faktiskt inte alltid har haft rätt, hur självgoda vi än kan låta.
Utan tvekan hade vi fel om alkoholförbudet. Runt 1920-talet hade många liberaler även en stark uppfattning kring att vaccin var farligt. På 50- och 60-talet var det inte ovanligt att höra hur Folkpartiet ville subventionera läsktillverkning på bryggerier, i stället för öl, för att främja folkhälsan. Det finns helt enkelt otaliga stora och små frågor som med historien har fallit i glömska och kvar i det organisatoriska minnet finns bara vinsterna kvar. Detta är däremot ett hinder. För det är inte säkert att frågorna vi idag har glömt bort var dåliga ur ett opinionsmässigt perspektiv.
Var det fel att driva på för ett alkoholförbud när 49 procent av Sveriges befolkning röstade för det? Var det dumt att tillåta vaccinkritiker i partiet när en av de största tidningarna i landet drev frågan? Hade det varit bättre att inte moralisera över alkoholkonsumtion och i stället fokusera på sociala åtgärder? Kanske, kanske inte. En sak är dock säker, hade partiet inte drivit frågor som engagerade människor hade folk inte engagerat sig i partiet och där i ligger en pusselbit i svaret på den sviktande opinionen.
För kan inte ett parti samla stöd på ett sådant sätt som får folk att vilja bidra med sin tid, sina pengar och sin röst till ett partis framgång, finns det ingen framtid för ett parti att finna. Betyder det att vi ska driva frågor vi inte tror på? Nej, absolut inte, men partiet får inte bli otillgängligt och avlägset. Vi måste därför börja engagera människor på deras villkor, och på ett sätt som dem förstår.
Willhelm Sundman
Örebro
