När Sverige blickar mot Danmark för att få idéer för att bekämpa den våldsamma gängkriminaliteten, hamnar ofta politikens fokus på de repressiva förslagen. Men faktum är att Danmark under lång tid även gjort stora satsningar på socialt förebyggande insatser. För ett par veckor sedan reste vi därför till Köpenhamn med Sveriges Kommuner och Regioners (SKR) beredning för socialpolitik och individomsorg, för att lära oss mer. För Liberalerna, med vårt starka sociala patos, finns mycket att inspireras av.
Sedan 1998 bedrivs verksamheten Gadepulsen i den av gängkriminalitet hårt drabbade stadsdelen Nørrebro. Den riktar sig till pojkar 6-11 år som hänger med äldre kriminella och som tidigt varit inblandade i våld, stenkastning, överfall och sexuella övergrepp.
När svensk socialtjänst ofta stannar vid olika samtalsbaserade behandlingsformer, jobbar Gadepulsen med konkreta insatser på tre arenor samtidigt: skolan, fritiden och hemmet. Socialarbetarna har tät kontakt med barnens klasslärare, följer med på föräldramöten och utvecklingssamtal. De ser också till att barnen flyttas till andra skolor om det behövs för att bryta dåliga umgängen, komma iväg till nya miljöer eller komma ifrån religiösa friskolor som motarbetar myndighetssamverkan. Alla deltagande barn ska ha en fritidsaktivitet som ansluter direkt till skoldagens slut och barnen sprids ut mellan olika föreningar för att de inte ska träffa på varandra under aktiviteten.
Ett viktigt mål för Gadepulsen är att skapa lugn och stabilitet hemma, så att barnen har mindre anledning att vistas på gatan. Det inkluderar att fixa fram arbetsplatser till arbetslösa föräldrar, betala tandvård till familjemedlemmar som annars sprider negativ stämning, och större bostad om familjen bor trångt. Därutöver genomförs mer traditionellt behandlingsarbete både individuellt och med hela familjen. Eftersom frågor och jobbiga situationer kan uppstå när som helst, kan familjerna nå socialarbetarna dygnet runt.
Modellen bygger på att alla förvaltningar som berör barnens liv också levererar det stöd som krävs, utan att få hänvisa till budgetrestriktioner eller byråkratiska hinder. Hittills har samtliga pojkar som gått igenom programmet klarat åk 9 och befinner sig i utbildning eller arbete. Denna typ av konkret och handlingskraftig samhandling är vad Sveriges socialpolitik skulle behöva mer av.
Vi besökte den slutna institutionen Sønderbro, med dubbla höga stängsel, taggtråd och låsta dörrar. Här sitter bland annat ett par av de svenska ungdomar som misstänkts för mord i Köpenhamn under hösten. Samtidigt som säkerheten kändes högre än på våra SiS-institutioner, var innehållet i vården desto mer meningsfull. En central utgångspunkt är att när ungdomarna så småningom släpps ut ska de ha fått med sig saker som ingen kan ta ifrån dem. Det handlar bland annat om att vara i bättre fysisk kondition än när de kom dit och att få kunskaper och förmågor som är eftertraktade på arbetsmarknaden. Det satsas också seriöst på inköp av avancerade industrimaskiner, ett fullutrustat restaurangkök och ett utbyggt gym med tränare. Detta är ett förhållningssätt till omhändertagna ungdomars framtid som i mångt och mycket saknas i svensk institutionsvård.
Just nu är ett förslag om att införa danska ungdomskriminalitetsnämnder i Sverige ute på remiss från regeringen. Modellen innebär att 10-17-åringar i Danmark som är i riskzon för grov kriminalitet ställs inför en nämnd med en domare, polis och socialsekreterare. Nämnden fastställer en handlingsplan som den unge måste följa vad gäller hemkomsttider, fritidsaktiviteter, skolgång, psykologsamtal, familjebehandling m.m. Efter att ha träffat det danska kommunförbundet och representanter i nämnderna kan vi konstatera att det inte i första hand är nämnderna som är den viktiga komponenten. Det är att barn inblandade i smärre förseelser omedelbart får en konsekvens, stödinsatser som är samlade och konkreta, att myndigheterna kan prata obehindrat med varandra samt att socialtjänst och polis ligger tätt på om att den unge följer sin handlingsplan. Det borde vara fullt möjligt att göra i Sverige redan idag, utan ytterligare en nämndöverbyggnad.
Men i Sverige blir ofta kommunerna sittande med ökade kostnader när staten lovar ambitionshöjningar. Det har för svensk socialtjänsts del inneburit allt högre förväntningar, men en allt mer pressad organisation som medarbetarna flyr. Nu ska snart en ny socialtjänstlag införas och för det har regeringen avsatt 2 miljarder kronor per år till kommunerna under fyra år framöver. Den nya lagen har vällovliga ambitioner om tidiga och förebyggande insatser och mer samhandling med andra myndigheter, men för de flesta kommuner räcker pengarna enbart till att täcka för ökade kostnader för omhändertagna barn och vikarier. I bästa fall räcker de till en handfull ytterligare medarbetare på socialkontoret.
Att se till att socialtjänsten får samma nationella resursförstärkning som polis och rättsväsende nu fått i flera år behöver därför bli en av de viktigaste prioriteringarna för Liberalerna. På lång sikt är handlingskraftiga sociala insatser i ett tidigt skede det enda sättet att bryta de våldsamma gängens makt. Låt oss därför lära av Danmark!
Jan Jönsson, Stockholm
Maria Lundqvist Brömster, Nordmaling
Liberalernas ledamöter i SKRs beredning för socialpolitik och individomsorg
