Nu hotas 1000-tals dämda sjöar i Sverige, som inte längre används aktivt för elproduktion, av utrivning. Detta beror på att dammägarna saknar ekonomiskt incitament att investera i de fisktrappor och faunapassager som länsstyrelserna föreskrivit.
Låt oss se vad som händer i Bergslagen, där jag följt utvecklingen.
Stora delar av Bergslagen befolkades främst på 1700-talet. Då anlades järnbruken, sjöar dämdes upp för att ge kraft åt smedjor och hammare och människor bosatte sig runt dessa dämda sjöar, som ofta är hjärtat i byarna.
EU:s vattendirektiv från 2000 har som övergripande syfte att värna om rent vatten för hälsa och säkerhet. Syftet är också ”ekologiskt hållbar förvaltning och skydd av sötvattenresurser”. I direktivet står även att läsa ”….med beaktande av ekonomiska, sociala, kulturella och regionala behov bidrar direktivet till det övergripande målet som är hållbar utveckling”.
Efter riksdagens beslut från 2020 ska alla kraftbolag med vattentillstånd som är äldre än 40 år, ansöka om modernt miljötillstånd i Mark och miljödomstolen. Allt detta låter bra och lovvärt.
När Havs- och vattenmyndigheten, de fem regionala vattenmyndigheterna och i slutändan alla Länsstyrelser, som är regeringens lokala organ, föreskriver vad som ska göras så tycks fokus helt hamnat på byggande av fisktrappor och faunapassager och det övergripande synsättet med beaktande av lokala konsekvenser tycks som bortblåst.
Vad är det då som blivit problematiskt?
Jo, det har visat sig att Kraftbolagen äger betydligt fler dammar än dem de använder för elproduktion. För de dammarna saknas helt incitament att investera mångmiljonbelopp för fisktrappor och de ansöker i stället om så kallad utrivning.
Låt mej ta ett exempel som jag känner till väl: I Ludvika kommun ligger det lilla samhället Fredriksberg. Mitt i samhället ligger den dämda sjön Säfssjön. Vattenspegeln präglar hela miljön och skapar grunden för boende, arbete och turism.
Att bo runt denna typ av dämda sjöar är lika populärt på 2000-talet som på 1700-talet.
Ludvika kommun har totalt 91 dammar. 34 av dem ägs av kraftbolag. Karlskoga Energi äger 13 av dessa dammar varav de använder 3 för effektiv elproduktion och avser riva ut 10 dammar, varav Säfssjön är en. Med en utrivning skulle vattenspegeln på sjön halveras vilket skapat stor oro bland lokalbefolkningen. Situationen är likartad för andra sjöar.
Kraftbolaget har i detta läge erbjudit dessa 10 dammar till försäljning för 1 krona styck. Men vem vill köpa en damm för 1 krona när det finns krav på att bygga fisk och faunapassager för flera miljoner?
Av vattenmyndigheternas analys framgår att mediankostnaden för bygge av uppströms fisk/faunapassage är 775 000 kr/ fallhöjdsmeter och för nedströmspassage 1.318.000 kr/ fallhöjdsmeter för dammar som ej används för vattenkraft. Därtill kommer löpande underhållskostnader.
Det blir snabbt mångmiljardbelopp för Sveriges ca 10 000 dämda sjöar.
En fond finns som skapats av de stora kraftbolagen, men de pengarna är redan intecknade.
Men varför kan inte Ludvika kommun ta över dammarna?
Frågan har ställts – men, inte helt oväntat, anser sig kommunen inte ha råd. För vem skall i så fall betala? Jo, skattebetalarna i Ludvika.
Som så ofta i sådana här sammanhang så är det oklart vem som ska betala för det som beslutats. Skall vi fråga Bryssel?
Var tog EU:s övergripande synsätt om regionala hänsyn vägen i de svenska direktiven?
Nu är hög tid för rikspolitiken att träda fram och ta ett helhetsgrepp över situationen. Är det rimligt att samhällens öde ska avgöras i miljödomstolen när kraftbolagen ansöker om utrivning och vem för lokalbefolkningens talan där?
Direktiven till våra myndigheter måste ses över med krav på övergripande konsekvensanalys för samhällena runt sjöarna innan fler av våra 10 000 dammar i Sverige rivs med förödande konsekvenser. Om riksdagen, som beskattar oss, och regering fortsatt anser att det i alla lägen är motiverat att bygga fisk och faunapassager så måste det rimligen även finansieras kollektivt med våra statliga skattemedel.
Birgitta Gottfries Dahlberg
Fastighetsägare/fritidsboende i Bergslagen sedan 1980-talet
