Innan det pågående kriget i Gazaremsan började, fanns det globalt intresse för vad som hände i Sudan. Stridigheter mellan militär och civila stammar bröt ut den 15 april 2023, efter flera års revolution som började den 19 december 2018 och som närmade sig att uppnå en demokratisk omvandling. Vi hörde och läste nästan dagligen om olika initiativ från olika parter för att lösa konflikten mellan de stridande parterna, “Sudans armé” och “Snabbinsatsstyrkorna”.
Men efter att de arabiska och muslimska massorna hade “islamiserat” kriget mellan Israel och den terroristiska Hamas-rörelsen och hanterat det som ett krig mellan islam och judendom, vände alla sig bort från det sudanesiska problemet helt, som om det inte existerade eller som om det hade blivit löst, trots de tragedier och kostnader som det sudanesiska folket betalar varje ögonblick. Tragedier som ord inte kan beskriva.
Skillnaden mellan vad som händer i Gaza och vad som händer i Sudan är stor. Gaza är hem för Hamas, som anses vara Irans politiska arm i Mellanöstern och som utförde terroristattacker den 7 oktober. Israel svarar på detta med önskan att driva dem ut ur Gazaremsan, och har all rätt att göra det.
Sudan, som förtjänar mer uppmärksamhet, har genomlevt ett stor uppror och var nära en demokratisk omvandling, som dock tyvärr slutade.
För några dagar sedan skickade en sudanesisk vän, som nyligen lyckats fly, en video till mig från en sudanesisk aktivist som berättar hjärtskärande vittnesmål från Sudan. Dessa vittnesmål får varje lyssnare att känna sig maktlös och misslyckad gentemot ett av de ädlaste folken på jorden. Parter inom och utanför landet enades om att kväva revolutionen och förvandla den till en massaker, så att inte folken i grannländer som styrs av auktoritära regimer skulle tänka på att upprepa det sudanesiska exemplet.
Den sudanesiska aktivisten talar om att gräva massgravar i vissa områden där människor begravs levande, ihop med dem som tvingades gräva gravarna. Han beskriver i detalj mordhistorier som spridit sig på ett skrämmande och stort sätt och ofta vanställs kropparna. Han talar med bitterhet om massvåldtäkter, kidnappningar, stölder av egendom och brist på mat och om att “blad blivit den huvudsakliga födan”. Han faller i bittra gråt då och då under samtalet.
Det har gått ett år och två månader sedan Sudan gled in i avgrunden, in i konflikten mellan Sudans armé ledd av Abdel Fattah al-Burhan och Snabbinsatsstyrkorna ledda av Mohamed Hamdan Dagalo, efter veckor av spänningar mellan parterna.
Idag har vi ett oklart antal döda och vissa uppskattningar pekar på att den når 150 000 enligt den amerikanska särskilda sändebudet till Sudan, Tom Perriello. Sudan har också registrerat miljontals internflyktingar som lever under bar himmel, och FN säger att cirka 25 miljoner människor, vilket är ungefär hälften av Sudans befolkning, behöver hjälp, medan hungersnöden hotar.
Om detta stora antal humanitära tragedier inte tvingar oss att placera Sudan i toppen av de globala prioriteringarna, så är något definitivt fel. Utifrån denna logik lägger jag fram ett förslag till den svenska regeringen att anta ett initiativ och bjuda in parterna i konflikten till Stockholm för en lösning. Här i Sverige har vi en enorm reserv av “positiv neutralitet” som uppskattas av många länder Vår mänsklighet kräver att vi försöker och kanske lyckas kommer han att svara på mitt förslag, Ulf Kristersson?
Mohamed Saad Khiralla
Politisk analytiker specialiserad på Mellanösternfrågor och islamistiska rörelser.Författare och medlem i det svenska PEN.