I NU har det de senaste veckorna pågått en debatt om så kallad liberal nationalism. Nu publicerar vi debattartiklarna digitalt, så att fler kan följa och även delta i debatten – skicka ditt inlägg till debatt@tidningen.nu. Nedan finner du länkar till övriga inlägg i debatten.
Publicerad i NU 23, 8 juni 2023
REPLIK. Jag är mycket förvånad, och är troligtvis inte ensam om det, över de försök som görs att koppla ihop nationalism med liberalism när det är företeelser som är varandras motpoler. För att citera Svenska Akademins Ordbok som bland annat beskriver nationalism som: ”…krav på att staten skall vara nationellt enhetlig; grundåskådning som framhäver det egna folket o. dess rätt l. krav gentemot andra; ofta med tanke på mer l. mindre stark aggressivitet gentemot andra folk, överdriven nationalkänsla, chauvinism.”
Nationalism handlar om idén om att till exempel vi svenskar delar en folksjäl, en slags essens som är svensk. Känns ordvalet igen? Yes, det är SD:s retorik gällande medborgarskap. Den här essensen är oidentifierbar varvid diskussionen ständigt handlar om vem som är berättigad eller vem som inte är det. Lite som det Jan Jönsson beskrev i en tidigare debattartikel. Nationalister för en ständig kamp emot olika yttre fiender, inre folkfiender eller förrädare. Det blir inte mycket tid över för landet man hävdar att man älskar.
Det är inte helt enkelt att onyanserat koppla ihop socialliberalismen eller liberalism överhuvudtaget med blind fosterlandskärlek. Eftersom liberalismens yttersta syfte är att skydda individen ifrån maktutövning oavsett var den kommer ifrån, dvs även från staten. För oss är demokratin, rättsstaten och marknadsekonomin instrument för att styra makten och skydda individen.
Patriotism i sig är opolitisk och inkluderar alla oavsett kön, läggning eller ras men har ett osunt förhållande till makten, något som vi liberaler omöjligen kan acceptera. Det är dock mycket naturligare att förflytta begreppet patriotism
för att beskriva en liberal kärlek till sitt land och sättet att styra det. Den liberala fosterlandskärleken borde alltså i stället landa i en socialliberal patriotism där kärleken inte vänds mot någon sorts diffus svensk essens utan till Sverige, vår demokrati och vår rättsstat som gör att svenska medborgare kan leva sina liv i frihet. Att koppla ihop liberalism med att vara stolt medborgare i staten Sverige skapar inga tveksamheter om vem som är svensk – alla medborgare är det.
Rent krasst får man också så mycket mer att vara stolt över som socialliberal patriot, när en nationalist måste begränsa sig till det som ingår i den svenska essensen, kan patrioten glädjas åt mångkultur, öppen utblick och så många fler framgångar. Patrioten behöver inte tveka om Loreen är svensk eller om samer ska ha medborgerliga rättigheter. Något nationalister ständigt måste förhålla sig till.
I Mauricio Rojas svar till Jönsson försöker han nyansera sig gällande sin liberala nationalism men övertygar inte mig i sin otydlighet, återigen hamnar vi i en essens när det egentligen borde handla om medborgarskapet, dess rättigheter och skyldigheter men också staten Sveriges rättigheter och skyldigheter att värna varje medborgare ifrån ofrihet och förtryck. Grundläggande för liberaler är att vi utgår ifrån fakta, inte fluff.
Nä hörrni, ska man koppla samman liberalismen med kärlek till Sverige, då måste det allt bli en socialliberal, patriotisk, heterogen och inkluderande kärlek, inte en nationalistisk, homogen och exkluderande kärlek. Den kan vi lämna åt andra partier att hantera.
Avslutar med ett citat av Churchill:
”Att vara patriot är att älska sitt land. Att vara nationalist är att se ner på alla andra länder.”
Hanna Wistrand
Fler inlägg i debatten:
Socialliberalism är rätt väg för både Sverige och Liberalerna (NU 19/2023)
En stark men lugn nationell identitet som ger trygghet (NU 20/2023)
Nationalism är inte kärnproblemet man bör angripa (NU 21/2023)
Genom gemensamt språk skapas gemensam uppfattning om tillvaron (NU 21/2023)
En gräns mot öppenheten vi värnar (NU23/2023)
