Debatt: Nu finns momentum för euron

Euron fick inte det utrymme i EU-valet som Liberalerna säkert hade hoppats på. Det låg mycket i invändningen från både moderater och socialdemokrater att den frågan inte avgörs av EU-parlamentet utan av Sveriges riksdag. Men valrörelsen och Liberalernas fokus på euron förde ändå det goda med sig att många, alltifrån nationalekonomer till näringslivsföreträdare och politiker av olika schatteringar, antingen kom ut som tydliga euroförespråkare eller åtminstone öppnade för att det är tid att utreda frågan igen.

Det skapades ett momentum som en liberalt inriktad regering borde utnyttja. Därför lyssnade jag med spänning när Ulf Kristersson nyligen läste upp regeringsförklaringen i samband med riksdagens öppnande. Det borde väl rimligen komma någon sorts initiativ som startar processen med att ansluta Sverige till EU:s valutaunion. Men icke. Inte ett ord.  

Lars Calmfors, som i en utredning på 1990-talet var en av de nationalekonomer som avrådde från en anslutning till EU:s valutaunion, har i flera artiklar det senast halvåret varit tydlig med att han anser att fördelarna nu överväger nackdelarna samt att det är dags att pröva frågan om medlemskap igen. Svenskt Näringslivs chefsekonom Sven-Olof Daunfeldt, även han tidigare negativ, anser att ”det finns evidens för att ett medlemskap i euron faktiskt leder till ökad handel, ökade investeringar och ökad tillväxt”. Magdalena Andersson (S) framförde under valrörelsen att hon skulle välkomna en ny debatt om euron. Likaså var Muharrem Demirok tydlig med att Centerpartiet ville ha en ny utredning.

Det är uppenbart att gamla sanningar i valutapolitiken inte längre gäller. Den svenska kronan har nu under lång tid haft en lägre växelkurs mot både dollarn och euron än vad den borde ha. Den danska kronan som är knuten till euron har klarat sig mycket bättre. Men att knyta sig till euron, men ändå inte få vara med och fatta de avgörande besluten, kan rimligtvis inte vara ett svenskt vägval. Minst lika viktigt som själva valutan är att ett medlemskap i valutaunion skulle stärka Sveriges ställning i EU-samarbetet.

Sverige har nyligen, med starkt stöd av svenska folket, blivit medlemmar i Nato. EU-opinionen i Sverige har knappast varit mer positiv än vad den är nu. Med ett medlemskap också i valutaunionen skulle den svenska omsvängningen fullbordas – från ett isolerat utanförskap i Europas utmarker till en aktiv medlem i europasamarbetet som är med där alla viktiga beslut fattas.

Med allt det i ryggen bör regeringen nu omgående tillsätta en utredning som fördjupar sig i valutapolitiken. Självfallet ska utredningen grundligt och på djupet analysera både fördelar och nackdelar med ett svenskt medlemskap. Men utredningen bör framförallt vara ”action-inriktad” genom att den också får i uppdrag att lägga fram en process med aktiviteter och tidplan från nu och fram till ett fullbordat medlemskap.

Jag frågar mig vad som hände i Regeringskansliet efter EU-valet? Drog de liberala stadsråden bara en lättnadens suck efter att ha klarat fyraprocentspärren och somnade om. I så fall är det hög tid att vakna upp. Det kan inte finnas en gynnsammare tid att driva på än just nu – opinionen positiv, experterna i ryggen, oppositionen öppen.

Moderaterna var i EU-valrörelsen försiktigare och mer avvaktande i frågan än både Socialdemokraterna och Centerpartiet. Högst troligt handlar det om risken för att SD sätter sig på bakhasorna med påföljande konvulsioner i Tidösamarbetet. Om det är där skon klämmer så bör Johan Pehrson slå näven i bordet och tydliggöra att för Liberalerna finns inte alternativet att bara låta frågan bero.  Eurofrågan är ingen Tidö-fråga och det är regeringen som tillsätter statliga utredningar.

Christer Hallerby
Liberal samhällsdebattör och tidigare statssekreterare (L)

Dela med andra
redaktionen
redaktionen