Hur mår liberalismen? NU bad Lotta Edholm vara först ut i en nystartad serie debattartiklar om hur dagens liberalism mår. Vi bjuder in fler att dela med sig av sina tankar.
Hur länge varade egentligen tiden där vi trodde att liberalismen segrat? Häromdagen diskuterade jag och mina kollegor hur lång tid som gick mellan murens fall 1989 och tidpunkten för att det återigen mörknade vid horisonten. Det är märkligt hur svårt det är att skapa sig en bild av tidsperioder i närhet i jämförelse med historiska skeenden som ligger längre bort i tiden.
Kanske levde vi en tid av starka förhoppningar i 10-12 år? 11 september 2001 känns i varje fall som ett slut på en era där vi liberaler trodde att utvecklingen bara kan gå framåt. Historiens slut inträffade inte.
Liberaler har all anledning att känns sig missmodiga. De liberala partierna (om man nu räknar Centerpartiet dit) backade i valet. Det är lätt att hitta förklaringar i de olika vägval som partierna gjorde, men orsakerna ligger nog djupare än så. Vi lever i en antiliberal tid. Människor tenderar att i lägre utsträckning tro på demokrati, marknadsekonomi och ett samhälle som kan utvecklas. Att se bakåt upplevs som viktigare än att se framåt. Valresultaten är främst en spegling av vad medborgarna faktiskt tycker, snarare än ett resultat av strategiska interna beslut i partierna. För att tala klarspråk: liberala värderingar är inte särskilt heta.
Och det är där valanalysen, men också idéutvecklingen, måste ta sin utgångspunkt. Liberaler kan peka ut vägvalet som felaktigt (partiet backade ju i valet). Centerpartister kan också peka ut vägvalet som felaktigt (partiet backade ju i valet). Två skilda vägval gav lika usla valresultat. Ur ett väljarperspektiv var respektive vägval ungefär lika dåliga.
Liberala partier har alltså inte bara väljarna emot sig utan hela samhällsandan. Och samhällsandan förändras hela tiden. Det är ingen självklarhet att inskränkthet, misstro mot liberala värderingar och en allmän dystopi ska prägla samhället i evighet. Min egen barndom präglades till exempel av en djup misstro mot marknadsekonomi och diverse romantiska föreställningar om allsköns diktaturer. Företrädesvis socialistiska.
Samhällsklimatet förändras således ständigt. Frågan är bara om man ska leda utvecklingen för en mer liberal samhällsutveckling eller om man ska sitta ned och invänta att vindarna vänder? Eller än värre, hela tiden försöka anpassa sig efter det rådande samhällsklimatet?
Ett problem för den organiserade liberalismen har alltid varit ett sneglande på de värderingar som man tror råder just nu. Och det är väl kanske inte så märkligt. Att folkviljan får genomslag är ju en bärande tanke i liberalismen. Men effekten har ofta blivit en ängslig politik som anpassats efter de trender som pekats ut av opinionsinstitut eller fokusgrupper. Ibland har man lyckats hamna mitt i prick med sin politik men (minst) lika ofta har man sett sig omkörda av partier som lyckats fånga samhällsandan snabbare och bättre.
Min förhoppning är ett Liberalerna med bättre självförtroende (Centerpartiet lämnar jag därhän, sannolikt kommer partiet söka sig tillbaka till sina gamla landsbygdsrötter). Inför det stundande regeringssamarbetet är det många som ropar på att Liberalerna ska försvara de liberala värderingarna. Jag menar att det inte är tillräckligt. Liberalerna måste driva liberala värderingar och frågor, berätta för väljarna varför ett liberalt samhälle är bättre än ett slutet. Ta strider för ett mer liberalt samhälle, inte endast försvara det man åstadkommit de senaste 150 åren.
Frågan Liberalerna bör ställa sig är hur man ökar människors frihet, inte enbart kämpa för att inte minska den. Hur kan marknadsekonomin stärkas? Hur kan människors valfrihet, och inte politikernas, öka? Hur kan kvinnors frihet öka? Hur kan man öka enskilda individers rätt att leva det liv de själva valt?
Så hur mår då liberalismen? Ja, rätt dåligt faktiskt. Och inget är så dåligt att det inte kan bli ännu sämre. Men i detta finns också stora möjligheter. Många väljare saknar redan idag politiker som vågar tro på en bättre framtid. Att driva en optimistisk, frihetsinriktad politik tror jag är en möjlig väg framåt inför nästa val.
Som bekant har optimister och pessimister lika ofta rätt, men optimister har roligare. Kan vara värt att tänka på för våra folkvalda som just nu lever i ett rätt grått landskap.
Lotta Edholm,
före detta skolborgarråd (L) i Stockholm
