ANALYS Sveriges kommuner och regioner varnar för att de demografiska förändringarna börjar bli märkbara och kräver åtgärder. En alltmer åldrande befolkning ska försörjas av allt färre som arbetar. Nu faller årskullarna i skolan och det ser ut att riskera att bli allt svårare att locka människor till bristyrkesutbildningar i framtiden. NU studerar en fråga som Liberalerna borde äga.
Det är SKR:s senast ekonomirapporter – som ges ut två gånger om året – som de demografiska utmaningarna tas upp. Den senaste ekonomirapporten kom i mitten av oktober, men för att få helheten bör läsningen börja redan i maj-upplagan.
I maj varnade SKR för att: ”Antalet barn och unga beräknas totalt minska med 200 000 fram till 2033”. Det är ungefär det samma som att två hela ålderskullar kommer att försvinna. Som om det inte skulle födas några barn i Sverige under två år.
Det finns andra sätt att illustrera detta. Statistiska Centralbyrån, SCB, kom i maj ut med sin befolkningsprognos. De har det långa perspektivet. Befolkningen kommer att fortsätta att öka, vi beräknas nå 11 miljoner invånare år 2040. Men också de ser att ökningstakten tydligt mattas av.
– De senaste åren har befolkningen vuxit snabbt. Enligt vår befolkningsprognos kommer folkmängden att öka med i genomsnitt 54 000 personer per år de kommande åren. Det är en långsammare ökningstakt än de närmast föregående åren, skriver SCB i maj 2024.
För den som vill leka spinndoktor och hitta en krampaktigt positiv vinkling på detta, ligger det ju förstås nära till hands att trumpeta: ”Lärarbristen minskar i framtiden!”. Men det är också det enda.
De formulerade sig ännu mer drastiskt i en ”statistiknyhet” om frågan: ”Lägsta folkökningen under 2000-talet”. Av den framgår att den samlade folkökningen under första halvåret 2024 var 1600 personer.
1600 personer är ingenting. Det är hälften så många som kliver på ett flygplan i Sverige, per timme, året om.
Försörjningsgapet fortsätter växa
Över tiden betyder detta att allt fler som blir allt äldre, måste försörjas av allt färre som arbetar i åldrarna mellan ungefär 20 och 66 år. Det så kallade försörjningsgapet växer. Och det ger sig till känna redan nu. Så här skriver SKR i majrapporten:
– Den förändrade befolkningsutvecklingen kommer att vara utmanande framåt för kommuner och regioner. Omflyttning av resurser kommer att krävas. Framförallt är det i de yngre åldersgrupperna som befolkningen minskar i prognoserna framåt.
Det som är nytt här är att antalet unga faller fortare än tidigare prognoser antagit. Under de senaste åren har därför befolkningsprognoserna fått revideras flera gånger. Och det betyder i sin tur, på ännu längre sikt, att allt färre i befolkningen kommer att vara i barnafödande ålder samtidigt som försörjningsgapet blir som störst i de nuvarande prognoserna.
– Mellan framskrivningen 2015 och utfallet 2023 skiljer det cirka 34 500 0-åringar, vilket betyder att
antalet är 25 procent färre än man beräknade 2015, skriver SKR i majrapporten.
– Det förväntade utfallet för 0-åringar 2027 är i den senaste prognosen drygt 37 000 färre (28 procent lägre) än vad prognosen 2015 förutspådde.
För den som vill leka spinndoktor och hitta en krampaktigt positiv vinkling på detta, ligger det ju förstås nära till hands att trumpeta: ”Lärarbristen minskar i framtiden!”. Men det är också det enda.
I den nuvarande utformningen av skolpengsystemet, försvinner en hel skolpeng för varje barn som inte börjar i skolan när åldersklasserna minskar. I början minskar kanske marginalkostnaderna något mindre än så, och det går fortfarande att lösa genom omprioriteringar. Men så småningom måste det bli färre klasser, sen färre skolor. Och eftersom minskningen är tydligare i mindre kommuner, betyder det att små kommuner där klassrummen kanske redan är glest besatta, kommer att drabbas hårdast.
Det är den utvecklingen vi börjar se nu.
Och ganska snart kommer bristen på lärare – och andra personalgrupper – att börja öka snabbare igen och den korta respiten är över. Ända sedan 2014 har det blivit allt svårare att rekrytera personal inom kommunal och regional verksamhet.
– Sedan 2014 har utvecklingen i åldersgruppen varit negativ i 8 av 21 regioner. Lägst är den i Norrbotten där den minskat med 4,6 procent, men även Jämtland-Härjedalen, Västernorrland, Gävleborg, Dalarna, Värmland, Blekinge, Gotland och Kalmar har tappat befolkning i arbetsför ålder sedan 2014, skriver SKR.
Detta har alltså skett samtidigt som Sverige haft en hög befolkningsökning under samma period.
Vi ser bara början än så länge
De största problemen med att ålderspyramiden relativt sett minskar i de arbetsföra åldrarna kommer först om ett decennium. Det är då dagens barnkullar tagit sig igenom utbildningssystemet och börjar komma ut på en arbetsmarknad som lär skrika efter personal för att ersätta pensionsavgångar.
– I det bredare åldersintervallet på 15–74 år ökar antalet personer med 270 000 kommande 10 år, vilket är 40 procent färre jämfört med de senaste 10 åren, skriver SKR i oktoberrapporten.
Men detta gäller bara under förutsättning att invandringen förblir i den omfattningen den varit under 2010-talet och framåt, vilket vi ju har goda skäl att anta att den inte kommer att vara. Regeringen har ju nu skruvat åt alla bestämmelser i syftet att minska invandringen kraftigt. I augusti kom nyheten att det nu är fler som utvandrar från Sverige än invandrar.
Då blir problemet större.
– Likt de senaste 10 åren består hela befolkningsökningen i arbetsför ålder 20–66 år av en
ökning av utrikes födda, skriver SKR och fortsätter:
– Det är samma bild som visats i tidigare befolkningsframskrivningar. Utan en ökning av utrikes födda kommande 10 år kommer antalet personer i arbetsför ålder vara oförändrat.
En annan faktor som påverkar utfallet, är också hur sammansättningen av befolkningen som kommer ut på arbetsmarknaden ser ut. Kommer lika många att vara arbetsföra? Hur många klarar av att ta jobb med högre krav på utbildning? Detta är inte statistik, och här finns en viss möjlighet att utfallet blir bättre än väntat. Inte minst gäller det på grund av alla åtgärder som vidtagits för att öka sysselsättningsgraden hos den invandrade befolkningen.
– Utvecklingen de senaste 10 åren är ett tydligt exempel på det. Under denna tidsperiod har sysselsättningsgraden för både inrikes och utrikes födda ökat men ökningen har varit betydligt mer markant för utrikes födda, särskilt efter pandemin, skriver SKR.
Åtgärder måste genomföras
Det är symptomatiskt att den här typen av nyheter inte skapar stora, svarta rubriker trots sprängkraften i innehållet. Effekten är diffus och på relativt lång sikt. Men för att undvika den värsta kraschen, måste åtgärder vidtas nu.
Vi vet sedan länge att befolkningen blir allt äldre. Vi lever längre, och även om det till största delen är fler friska år, så betyder det ändå att omvårdnadsbehoven ökar på sikt. Det är samtidigt svårt att skapa stora effektivitetsökningar i vård- och omsorgsverksamheter, som är personalintensiva och i vissa delar utbildningskrävande.
Alla de ökningar av effektiviteten i äldreomsorgen som vi kan hoppas på under de kommande årtiondena är redan intecknade för att kunna klara befolkningsökningen utan att kostnaderna exploderar. Men om det samtidigt blir mycket svårare att rekrytera personal? Vad händer då?
Det ger också upphov till den arbetsmarknadspolitiska paradoxen att arbetslösheten och arbetskraftsbristen kan öka samtidigt.
– Arbetsförmedlingen bedömer att cirka 75 procent av de inskrivna arbetslösa har en mycket svag konkurrensförmåga på arbetsmarknaden vilket tyder på begränsad potential att öka sysselsättningen, skriver SKR.
Dags för en kraftfull… utredning!
Detta ämne är inte nytt. Det har redan utretts många gånger. Men som SKR påpekar så har befolkningsutvecklingen blivit annorlunda än vi då trodde. De utredningsförslag som lades fram i början av seklet, och som till viss del fortfarande inte har mer än börtjat genomföras, till exempel vad gäller att höja pensionsåldern – är ju samtidigt redan delvis inaktuella på grund av de nya, reviderade data över befolkningens faktiska utveckling det senate decenniet.
Detta är en fråga som Liberalerna kan äga. Det är liberalpartistiska ministrar som behärskar både arbetsmarknads- och utbildningsdepartementet, där de första och kanske största åtgärdspaketen behövs.
Liberalerna har också försökt vara mer offensiva i landsbygds- och glesbygdsfrågor de senaste åren. Och med tanke på att det är i de många gånger redan hårdast drabbades småkommunerna som den minskade arbetskraften kommer att märkas först och tydligast, är detta en chans att ta täten.
Däremot behövs en mycket bred politisk förankring för att åstadkomma varaktiga resultat. Det är bara att se på hur de nämnda förändringarna av pensionssystemet dragit ut på tiden och krävt att den så kallade “pensionsgruppen” öppnades för att skapa uppslutning bakom de nödvändiga åtgärderna.
Det är kanske ett osexigt förslag, men här krävs en parlamentarisk utredning. En som kräver att alla partier ger frågorna åtminstone lite uppmärksamhet. Och ske det gå att åstadkomma resultat innan läget blir riktigt allvarligt, måste det ske snart.
Om förberedelserna inte tar fart, kommer det hinna bli värre innan vi tvingas anpassa oss. Det är ungefär vad Sverige gick igenom under 90-talskrisen, som hade legat och grott en längre tid när de svenska statsfinanserna mådde allt sämre utan att någon regering förmådde ta tag i problemen. När krisen väl kom, blev åtgärderna därför mer drastiska än annars hade behövt vara fallet.
Går det riktigt illa, är det inte omöjligt att hela områden av välfärdssystemet måste rullas tillbaka igen. Ambitionerna höjs hela tiden, vilket betyder att samtidigt som kompetens- och personalförsörjningsfrågor ska lösas och de ekonomiska utmaningarna mötas, så läggs hela tiden nya arbetsuppgifter på förvaltningarna. Vad gör vi den dagen det inte går längre?
Ulf Schyldt