Barbro Westerholm till minne
Med anledning av Barbro Westerholms sorgliga bortgång på tisdagen, delar tidningen denna intervju som Simona Mohamsson gjorde med henne i juli 2022.
Två generationer liberala politiker möttes i Almedalen när riksdagsledamot Barbro Westerholm intervjuades av NU:s sommarvikarie Simona Mohamsson, som också är engagerad i politiken i Göteborg.
Solen kryper fram mellan löven och skapar ett vackert mönster på det tillplattade gräset vid Almedalsscenen. Hon tar emot mig med i en kram i sin rödrandiga tröja och sitt solblekta hår. Om knappt en timme kommer hon sitta längst fram för att lyssna på Johan Pehrsons första tal i Almedalen. Barbro Westerholm har sett partiledare komma och gå. Men oavsett vem som stått på scen har hon gjort sitt jobb.
Vi sätter oss på en parkbänk för att samtala. Inför vår träff har jag funderat länge, vad kan två generationer liberaler med mer än sextio år emellan ha gemensamt? Vad får henne att orka? – Jag brukar tänka att motståndarna alltid är tröttare än jag. Inte lika ihärdiga. Och det stämmer för det mesta, säger hon.
Barbro Westerholm är liberal riksdagsledamot, driver de mest radikala sociala frågorna. Hon är 89 år. Det märks att Barbro är en levande legend, många kommer fram och avbryter försiktigt vårt samtal för att be henne om en bild.
Hon har alltid varit arg på orättvisor och när hon snubblar över problem kan hon inte annat än att titta på om hon kan bidra till en lösning.
– Min pappa brukade säga: Alla ska ha friheten att leva som de vill, så länge det inte skadar andra. Medan min mamma sa: Din vilja sitter i en björktopp, säger hon och det märks att hon bär med sig både sin fars och sin mors ord i sin dagliga politiska kamp och att det har präglat hennes sätt att se på livet.
På senare tid har hon lärt sig att ha en utarbeta strategi för att komma i mål med förändringen hon vill åstadkomma. Hon funderar ofta på var ”vännerna” som kan stödja förslagen befinner sig, för hon menar att ingenting kan göras ensamt. Framför allt menar hon att hon blivit bättre på att identifiera var ”fiender” finns, hon beskriver förändring som att det är att gå in i krig. Hur vinner man kriget undrar jag.
– Jag har läst in mig på allt som finns. Det är min metod. Läsa så mycket det bara går för att få underlag och sedan försök byta plats i tankarna med motståndaren för att förstå hur den kommer resonera. Då blir det ganska lätt, säger hon samtidigt som ansiktsuttrycket ändras lite och hon böjer sig fram:
– Sen måste du vara medveten om att strategin du lägger, den håller aldrig, säger Barbro och det får oss båda att skratta.
Det var Gabriel Romanus, då socialminister, som vägrade ta ett nej från Barbro Westerholm när han ville att hon skulle bli chef för Socialstyrelsen. Hon beskriver mötet med Romanus en sen fredagskväll som en James Bond-film. Efter att han försökt övertyga henne hade hon frågat vad familjen tyckte. Den yngsta sonen var snabb med att fråga om detta skulle innebära hon kunde ta ledigt på sportlovet. Det kunde hon, och då var sonen övertygad – hon borde tacka ja.
Av Barbros många politiska gärningar är nog hennes gärning som generaldirektör för Socialstyrelsen det som de flesta minns. Hon drev 1979 igenom att homosexualitet inte längre skulle räknas som psykisk sjukdom av Socialstyrelsen. Demonstranterna hade ett tydligt krav: Att klassningen av homosexualitet som en psykisk sjukdom skulle bort. Då gör vi det, svarade hon som ny generaldirektör.
– Det tog två månader att få bort stämpeln, och under den tiden lärde jag mig oerhört mycket om homosexuellas situation, berättar hon och fortsätter.
– Jag såg sexuell läggning som en privatsak. Det handlade om människor som älskade varandra. Det var inget som samhället skulle lägga sig i.
Det var de sex åren som chef på socialstyrelsen som gjorde henne till politiker menar Barbro Westerholm. Hon snubblade över det ena problemet efter det andra, som krävde många politiska beslut. Man ska hugga när tillfället ges menar hon. Hon fortsatt att arbeta för hbtqi-frågor. I riksdagen har hon lyft frågor om sex och samlevnad, alkohol, tobak, narkotika, surrogatmödraskap, åldersdiskriminering och dödshjälp.
– Jag blev politiker fast jag inte begrep det, kan man säga. Jag insåg där att jag har makt och att jag kan skaffa kunskap för att använda den makten.
– Det har hänt mig många gånger i livet – att ojdå, det här hade jag inte tänkt på, nu får jag tänka till och kanske även tänka om.
Hennes drivkrafter är präglade av tiden hon är uppvuxen i, av familjen som har format hennes starka karaktär och hennes ambition att göra livet meningsfullt.
– Jag har ett ansvar. Vi snubblar alla över en massa sanningar, men de flesta reser sig upp och skyndar vidare. Det kan jag inte göra, säger Barbro Westerholm.
Hon ger mig ett exempel på en fråga hon nu försöker ta strid mot regeringen kring, frågan om finansiering av så kallade särläkemedel.
– Både EU:s läkemedelskontrollmyndighet och den svenska läkemedelskontrollen har godkänt läkemedel som förmenas patienter som har vissa särskilda sällsynta sjukdomar. Sverige anser inte sig ha råd med dessa läkemedel. Det här är väldigt stötande, och det brådskar att lösa frågan, säger hon.
Barbro vill att debatten ska vara hederlig, hon har tröttnat på att politik i allt större utsträckning präglas av munhuggning som hon själv beskriver det och att fler ägnar sig åt att berätta vad som är dåligt med den andres förslag istället för att berätta om sina egna.
Nu då, vad är Barbros nästa krig att utkämpa? Nu ska hon ägna sig främst åt engagemanget i pensionärsorganisationen SPF, där hon tidigare var ordförande, och åt nätverket Age Platform Europe där hon ska sitta i en geriatrisk expertgrupp.
– Jag vill arbeta från en fri plattform. Jag har ju bråttom. Jag vet hur årsrik jag är, säger hon. Under hela samtalet slås jag av Barbro Westerholms optimism, hon får en att känna att det faktiskt är möjligt att förändra saker genom politik om man verkligen vill.
– Politik kostar många timmar om dygnet. De timmar jag har haft kvar har jag lagt på familjen, säger hon.
Efter valet 2018 bestämde sig Barbro Westerholm att hon skulle göra sin sista mandatperiod i riksdagen. Hon var ivrig att fortsätta arbeta, men möttes istället av långa möten om regeringskrisen.
– Jag ville bara arbeta med de frågor som var viktiga och påverkade människor varje dag. Istället behövde jag spendera min tid på att sitta på möten om regeringsbildningen. Jag var frustrerad, säger hon med allvar i blicken.
Hon verkar otålig när det kommer till det politiska arbetet. Men när jag frågor om det avfärdar hon det snabbt.
– Ibland går man i mål, ibland gör man inte det. Men ge aldrig upp, avslutar hon med att säga till mig.
I drygt femtio år har hon varit med och påverkat samhället. Mer än sextio år emellan Barbro och mig. Rädslan att inte hitta en liberal gemensamt som jag hade inför samtalet bytes snarare till en svårighet att hitta saker som skiljer den liberala kampen i de olika generationerna åt.
Barbro Westerholm visar vad som är möjligt för vår värld och inom var och en av oss – om vi tror, drömmer och arbetar tillsammans. Låt oss fortsätta varje dag att inspireras av hennes livslånga exempel och hennes uppmaning att aldrig sluta arbeta för en bättre och mer rättvis värld.
Simona Mohamsson
