Efterdyningarna av Ebba Busch Thors tal i Almedalen, har inneburit att frågan om nationell gemenskap åter igen har seglat upp i den politiska debatten. Hennes uttalande till Svt om att invandrade minoriteter bör ”respektera och bejaka det nya landets kultur” har upprört, men också vantolkats. Det har följts av reaktioner på såväl ledar- och debattsidor som på twitter.
Busch Thor hänvisar till att en gemensam grund om centrala värderingar befrämjar en god samhällsgemenskap. Och det är sant. Men fokus på kultur och ”gemensamma värderingar” leder ändå fel.
Det var, historiskt sett, betydelsefullt för Sverige att nationen upplevdes vila på en etnisk homogenitet och historisk gemenskap. Det var inte sant – stora delar av det mångkulturella arv som fanns i de idag erkända nationella minoriteterna, förtegs och marginaliserades – men det hjälpte till att övervinna misstro och bygga upp vår välfärdsstat.
Det centrala, det som får ett lands sociala mekanismer att snurra utan gnissel, är tillit. När människor känner tillit till varandra och till samhällsinstitutioner, sköter de sina angelägenheter – och behandlar andras med mer välvilja och mindre friktion.
Den tilliten kan byggas på olika sätt. En samhällsgemenskap som bygger på en upplevd hegemoni av gemensamma värderingar och samhörighet på etnisk grund är så klart en väg att nå dit. Men bara en väg.
Och även om den spelade roll i det tidiga välfärdsbygget, var det inte ens där avgörande. Tillit hade funnits och fortsatte byggas i Sverige till följd av andra faktorer – offentligt ansvarstagande, låg grad av korruption och en egalitär anda som motverkade klassmotsättningar till exempel.
Det finns idag inga realistiska möjligheter att skapa ett sken av gemenskap på grunder som är så uppenbart oriktiga. Sverige är verkligen inte ett homogent land – och det har vi att tacka vår höga grad av öppenhet inför omvärlden, innovationstakt och framtidsoptimism.
Diskussionen borde handla om hur vi, på andra vägar, slår vakt om ett samhälle med hög tillit.
Svaret på det kan inte heller vara att ropa på -samling kring majoritetskulturens seder och kulturhistoriska arv, när dessa knappast bär de centrala värderingarna som vårt samhälle bygger på. Det är inte julfirandet som stärkt jämställdheten, inte midsommar med sill och potatis som ligger bakom att Sverige är ett egalitärt samhälle.
Kulturhistoria är alls inte oviktigt. Men våra moderna seder är i ständig flux. Det vi tror är ”gammalt”, är sällan det. Det är istället en modern tolkning av gamla rötter.
Det är betydligt viktigare att slå vakt om den förändringsbenägenhet, vilja till nytolkning och utveckling, än att bevara bilden av något förljuget och ohistoriskt. Inget skulle kunna vara mer ”osvenskt” än det.
