Utanför redaktionens fönster ljuder hammarslag. Gatstenar repareras i Gamla Stans gränder. De som arbetar talar sinsemellan något slaviskt språk, omöjligt för ett otränat öra att avgöra vilket. Med största sannolikhet befinner de sig här tack vare den fria rörligheten och inre marknadens regler. Beroende på vem som tolkar situationen är de utländska arbetarna antingen ett tecken på EU:s fördelar eller dess nackdelar, antingen något bra eller hotfullt.
De allra flesta liberaler skulle säkerligen kunna räkna upp ett antal fördelar. Större konkurrens pressar priserna och får en allmännyttig tjänst utförd till lägre pris. Arbetet utförs i juli månad, medan de flesta svenskar har semester, vilket innebär att det annars hade försenats. Nu blir det förhoppningsvis klart innan turistsäsongen är över. Människor från ett land med lägre BNP och levnadsstandard får, trots prispressen, en chans att tjäna pengar som gör nytta för dem, deras familjer – och i förlängningen även deras hemlands ekonomi.
Så ser den positiva tolkningen ut. Men det finns de som ser något annat. Som ser att arbetare från ett låglöneland har tagit arbete som svenskar skulle kunna ha utfört. Som funderar över om detta betyder att skattepengar nu går till ett utländskt företag, kanske ett brevlådeföretag registrerat i ett skatteparadis, istället för att bygga på svenska pensionsfonder eller betala för svensk sjukvård. En del av dem är personer som själva står utan jobb, eller har gjort det under stora delar av sitt yrkesliv. En del av dem oroar sig över att siffrorna i det orange kuvertet varje år är så låga. Det är inte invändningar som bör viftas bort.
”Liberaler ser samhället ur de sämst ställdas perspektiv.” Så uttrycktes liberalismens sociala dimension under flera decennier i Liberala ungdomsförbundets handlingsprogram. Men det vore ett misstag att ställa dem som har det något bättre mot dem som har det allra sämst. Ändå är det ett misstag som ofta görs, när farhågorna hos dem som även i vårt samhälle lever med knappa marginaler och ser EU:s fria konkurrens som något hotfullt avfärdas med att de ”inte förstår”.
Där någonstans kan vi om tio år i värsta fall peka på att ”Swexit” började. I att ”eliten” inte förstod rädslan, inte tog den på allvar, medan andra utnyttjade den hänsynslöst.
Istället bör vi förklara och försvara det vi tror på, med ödmjukhet. Vi kan sannolikt inte övertyga alla. Och många har helt andra skäl att ta till protektionistiska argument. Men vi kan, och måste, försöka.
Liberaler har i alla tider strävat efter att förbättra livsvillkoren för dem som lever knappt. Det gäller också för arbetslösa män som svär över ”invandringen”. Det gäller också för pensionärer som klagar över att en mager pension skulle bero på EU. Det gäller också för den deltidssjukskrivne som spottar efter EU-migranten utanför ICA. Vi ska inte spä på motsättningar, vi ska överbrygga dem.
Fröet till Swexit finns här, i vår vardag. Det är upp till oss att se till att det inte slår rot.
