Det var förstås inte alls oväntat att ordförandelandet Dubai i sista minuten la fram en text där de försökt stryka bort allt som handlade om att fasa ut olja och gas. Inte oväntat, utan en av svagheterna med den här typen av högnivåkonferenser. Det blir för mycket artig diplomati och för lite verkstad.
Det har varit en stor kamp bara att få igenom texter som berör utfasning av kol, och det gäller inte ens allt kol.
Naturligtvis är det också ett problem att vad mötena än enas om, är det mycket lite av det som blir bindande på något sätt. Framför allt finns det länder som är långt bortom världsförsamlingens möjligheter att hålla ansvariga för deras handlingar. Länder som Ryssland och Iran som ofta flagrant bryter mot världsordningen. Eller Kina som förutom övergrepp på den egna befolkningen och ett ständigt närvarande militärt hot mot Taiwan, fortsätter att lova storartade insatser på klimatområdet bara de får bygga kolkraftverk fram till tjugo minuter innan det är dags att hålla vad de lovat.
Alla de svagheter som finns i FN-systemets ambition att samla alla världens länder, har ärvts av högnivåkonferenserna mellan parterna. Och kanske finns det ett värde av dessa forum där samtalen kan fortsätta – men det måste också bli skarpt nu. Frågan är, som det heter, ”existentiell”, för allt fler länder i världen där den globala uppvärmningen börjar få allt mer märkbara effekter.
Att det finns regioner som genuint vill gå vidare med skarpa, bindande åtaganden är viktigt. Här finns ett embryo till att bygga en global klimatallians som gradvis tvingar fram åtminstone en tydlig prissättning av utsläpp. Det kräver ett låggradigt handelskrig för att åstadkomma – de länder som vägrar förändras kommer inte stillatigande acceptera att deras varor och tjänster beläggs med klimattullar. Men det är det vapen som står till buds.
EU vill väl, men har också brister. EU består av 27 länder som inte alltid är överens och där det också finns starka särintressen – jordbruk och fiske är två näringar som mycket ofta lyckas få ”undantag” på miljöns bekostnad. Men här finns åtminstone mekanismer för att trycka på och få länder att implementera bindande lagstiftning även när de inte vill.
Påtryckningar är det som behövs, när vissa länder vägrar ta ansvar för att festen spiller över och skadar andra. Det finns ingen frihet att förstöra för andra, även om Dubai, Kina, Ryssland och Iran gärna låtsas det.
