Där stod jag med tekoppen i handen, med flärpen på tepåsen hängande över kanten och stirrade ilsket på den röda lampan på vattenkokaren. Den lös. Det betyder vanligen att den utlovar kokhett vatten om en stund. Det var bara det att jag förstod att det inte skulle bli något sådant. Jag fick ställa ned min kopp, trycka av vattenkokaren och dra ut sladden.
Min vattenkokare är död. En strömkrets fungerar, eftersom lampan tänds om jag trycker in knappen. Men inget mer händer. Den enda värme som alstras är från min rynkade panna och arga blick – och i watt räknat är det en klen effekt.
Den har hunnit med några år. Den första vattenkokaren jag hade klarade nog två decennier, denna knappt ett. Även om det nog inte är en orimligt kort tid, känns det ändå som ett svek. Det är ju svårt att inte ta hemelektronik som ballar ur personligt.
Ni vet vad jag menar. Självklart är det inte så, fast det är ändå så. Vattenkokaren hade ingen ”själ”, men ändå besjälar vi saker omkring oss, för det är så vi är utrustade. Vi är sociala djur, vi kan bara egentligen två saker – vi kan knacka flinta och vi kan socialisera. Och där är vi. Allt annat hankar vi oss fram genom att blanda lite – vi både bankar på saker och förhandlar med dem.
Alla som inte, säg, sparkat på en bil som vägrar starta och sen viskat ”men nu då, jag måste ju till jobbet, snälla” räcker upp en hand.
Och det är nästan det som är det värsta. Att människor sviker kan jag ta. Jo, jag blir arg och så. Ledsen. Upprörd. Men någonstans är jag ju medveten om att de nog hade sina skäl ändå. Jag vet inte vilka skäl, och det är ingen ursäkt, men det är en förklaring. Jag förstår, fast jag inte vill.
Därför är det nästan värre när det är ett ”oskyldigt” föremål. Jag sätter ”oskyldigt” inom citationstecken, för om något per definition inte kan vara skyldigt, kan det inte vara oskyldigt heller. Det är askyldigt. Det har ingen relation till skuld alls.
Men det är ju det som är det allra värsta sveket. I min mentala verklighet är den döda vattenkokaren en svikare av de mest kallhamrade mått. Fast den ju egentligen tillhör flintans benhårt obesjälade sfär så klär jag den i den renaste dräkt av pålitlighet och hjälpsamhet.
I åratal har den närt och försörjt mig med varmt vatten. Till te. Till snabbnudlar. Till varm choklad. För att förkorta koktiden när jag lagar mat. Jag bara fyller på vatten och trycker på knappen – resten lämnar jag i denna lojala tjänares kapabla händer.
Det värsta sveket är från den som inte ens kan svika en, men på något sätt gör det ändå.
Sapient
