En annan sida av livet i DDR

Katja Hoyer är en DDR-född journalist och historiker i Storbritannien och hennes senaste bok “DDR bortom muren” (Lind & co) kom ut på svenska i slutet av förra året.

“DDR bortom muren” är skriven på engelska, men har översatts till flera språk, däribland tyska. Det verkar som att mottagandet har varit mycket positivt i den engelskspråkiga delen av världen, medan tyskarna är betydligt mer skeptiska. Den har anklagats för att försköna livet i DDR, eller Östtyskland.

Katja Hoyer har gjort ett gediget arbete och intervjuat en mängd människor som har bott och verkat i DDR. Hon målar upp en bild av hur vardagslivet flöt på, samtidigt som hon beskriver de politiska skeendena i landet. Samtidigt som Berlinmuren byggdes, vilket var en enorm tragedi för många människor på båda sidor av muren, så startade en tid då många i DDR fick det bättre rent materiellt.

Släktingar i väst gjorde att många i DDR förstod att det fanns saker som de före detta landsmännen hade tillgång till och som de inte kunde köpa i Östtyskland. Erich Honecker försökte att tillgodose befolkningens behov av kaffe, jeans och rockmusik, ibland med riktigt gott resultat. Statligt subventionerade Levis-jeans var dock inte hållbart i längden och de egna inhemska varianterna var inte så bra på grund av dålig tillgång till ordentliga råvaror.

De DDR-medborgare som inte var intresserade av politik, hade jobb, en modern lägenhet och en Trabant kunde ha ett ganska bra liv, om än kanske något enahanda. Hoyer beskriver både tryggheten som många upplevde och sedan, efter återföreningen, saknade. Hon beskriver också den leda som drabbade många för att de inte fick resa som de ville och att jobben var ofta var tråkiga. Hon utelämnar inte heller terrorn, förföljelserna eller avlyssningarna.

Efter murens fall försvann DDR och gick upp i BRD, Västtyskland eller mer formellt, Förbundsrepubliken Tyskland. Det land där många människor bott och levt i decennier, slutade helt enkelt att existera. För många var omställningen svår eftersom de kanske var tvungna att utbilda sig till det yrket de redan haft (lärare, till exempel) eller förlorade barnomsorg och fick svårare att kombinera arbetsliv och barn. Andra förlorade jobbet och kastades ut i en ovisshet.

Efter återföreningen har det vuxit fram en nostalgi i Tysklands östra delar, en så kallad ”ostalgi”. Jag har sett den med egna ögon på ön Rügen i före detta DDR, där man kan campa i den östtyska varianten av husbilssemester – ett tält fastspänt ovanpå en Trabant. På campingen serverades också östtysk öl och östtyska maträtter och enligt en skylt skulle de kanske få in bananer nästa dag. För en nätt summa av fem euro kunde du få äkta DDR-toapapper.

Att nostalgiskt tänka tillbaka på barndomens upplevelser är inte nödvändigtvis att försköna den diktatur som försvunnit. Sådant finns i alla länder, oavsett om det blivit bättre eller sämre sedan dess (oftast har det ju blivit bättre). Mycket av den tyska kritiken av boken bottnar i att Hoyer till stor del fokuserar på det som var förhållandevis bra för många medborgare.

Alan Posener skriver i den tyska tidningen Welt att en diktatur aldrig kan vara cool, utan alltid är hemsk. Såklart har han rätt i det, men jag uppfattade inte Katja Hoyers försök till att bredda perspektiven till att försköna en diktatur. Det finns ju någonting viktigt här, att många människor förlorade sitt hemland och att de nya landet enbart såg med förakt på det som varit. Tyskland är fortfarande ett delat land. Titta bara på en valkarta över Tyskland så är det lätt att se var gränsen till DDR gick.

Möjligen skulle Hoyer kunna lyfta fram förtrycket mer, men jag tyckte ändå att boken var intressant och gav viktiga perspektiv. Nostalgi över det som varit kan ju bli till ett förskönande om man upplever sig isolerad och avskärmad från det nya samhället, vilket säkerligen redan hänt på många håll. Stödet för höger- och vänsterextrema partier är långt högre i Tysklands östra delar än de västra. Katja Hoyer avslutar med att Tyskland inte kan enas vid en enda tidpunkt, det krävs mer tid. Det är helt uppenbart så att hon har rätt i det.

Hanna Lager

Dela med andra
redaktionen
redaktionen