När jag nu lever utanför Sverige upptäcker jag vad jag verkligen uppskattar med mitt hemland. Utöver familj och vänner så längtar jag efter att vara mindre bilberoende, gå och cykla i vardagen och den frihet som barnen kan ha i Sverige. Visst finns det en del mat som jag också saknar men numera har ju Ikea, även här i Jordanien, sett till att den värsta abstinensen uteblir.
Högtider blir också viktigare. Lucia, midsommar och nu i veckan nationaldagen får en annan betydelse. Häromveckan firade vi tillsammans med danskarna våra respektive nationaldagar ett par veckor i förtid. Förklaringen till det tidiga firandet var den nu pågående fastemånaden ramadan.
Jag ska ärligt säga att jag tidigare inte har haft en särskilt stark relation till nationaldagen. Vad är det vi firar den 6 juni?
Det formella firandet handlar om Gustav Vasas intåg i Stockholm 1523 och 1809 års Regeringsform. Min relation till Gustav Vasas regenttid är dock inte sådan att den omedelbart gör mig på festhumör. Och trots min juristbakgrund har jag svårt att uppbåda några starka känslor inför att regeringsformen antogs just den 6 juni. Ända var jag, och många svenskar som firade tillsammans med mig, i år stoltare och gladare över nationaldagen här än vad jag brukar vara hemma. Vad firade jag egentligen?
I grunden tror jag att det oavsett om det är den danska, svenska eller jordanska nationaldagen som firas så finns det vissa känslor som är gemensamma. Vi firar det land som har format oss. Vi tänker på vänner och familj och vi firar en gemensam bakgrund och en gemensam framtid. Vi känner den trygghet som det innebär att vi vet att det alltid finns ett land som vi kallar vårt och som vi alltid kan återvända till. Det sista, att ha ett land komma tillbaka till där jag alltid är välkommen och en del av gemenskapen är ju i dagens värld inte en självklarhet för alla.
Och sedan finns det särdrag som vi svenskar särskilt firar. Över 200 år av fred, snart 100 år av demokrati, naturen och ett land som har kommit längre än nästan alla andra när det gäller jämställdhet mellan kvinnor och män. Friheten, öppenheten och toleransen. Vi har mycket att fira och vara stolta över. Vi har gemensamma värderingar att vårda, försvara och vinna nästa generation för.
Den insikten om vad Sverige är för mig får jag paradoxalt nog starkare i Amman än hemma i Stockholm, Uppsala eller Arvika.
Erik Ullenhag