”Jag kandiderar till partiledare i Liberalerna. Det har inte varit ett lätt beslut, även om det nu känns självklart”, skriver Erik Ullenhag när han utvecklar sina tankar kring partiledarskapet och Liberalerna i veckans nummer av tidningen NU.
Jag kandiderar till partiledare i Liberalerna. Det har inte varit ett lätt beslut, även om det nu känns självklart. Jag vill berätta hur jag tänkt och vad jag hoppas kunna bidra med.
Jag växte upp i ett hem där det politiska engagemanget var en del av vardagen. Värderingar som att varje människa ska vara fri att forma sitt liv, att vi har ansvar för varandra, vår omgivning och vår gemensamma framtid, har jag fått med mig hemifrån. Det är samma tankegods som utgör grunden i liberalismen: tron på varje människans förmåga och vikten av varje människans frihet. Livschanser och möjligheter ska vara något för alla och inte för de få.
Enskilda individer är bäst lämpade att fatta beslut som rör dem själva. Men för att friheten ska bli verklig för alla behövs också en välfärd som sprider möjligheter och rättvisa till alla, inte minst till dem som vi liberaler och frisinnade ofta benämnt som människorna i det glömda Sverige. Personer med funktionsnedsättning, ensamma äldre eller barn utan fungerande föräldrar har inga stora starka organisationer som för deras talan och därför är det liberalers ansvar att göra det.
När vi talar om den liberala rättvisan handlar det dock aldrig om att alla ska ha det lika bra eller leva på exakt samma sätt, då blir det inte mycket kvar av friheten. Jag blir inte upprörd över att någon lyckas och tjänar pengar – tvärtom, det finns inga framgångsrika samhällen utan framgångsrika människor, men jag blir arg varje gång jag möter en människa i ofrihet.
För varje individ är för oss liberaler ett mål i sig – det är vår särart. Övriga ideologier har alltid haft olika former av kollektiv som utgångspunkt; familjen, nationen, arbetar- eller bondeklassen. Kollektivismen i sin mest extrema form har också lett till några av mänsklighetens största katastrofer i form av nazisismen och kommunismen. På senare år har vi sett de fruktansvärda effekterna av den extrema islamismen då Daesh, det vi förut kallade IS, mördat i guds namn.
I respekten för varje människa och hennes livsval ligger också en nyfikenhet på det okända. Det är bara ett av skälen till att jag är oroad över den brist på framtidstro som nu sveper över i västvärlden. Många känner att det var bättre i går och att det blir sämre i morgon. Det skapar en rädsla för det främmande, en ökande nationalism manifesterat i Brexit och ett ifrågasättande av internationellt samarbete. Bristen på optimism riskerar att bli självuppfyllande. För att människor ska våga ta risker och för att ett land ska växa krävs en tro på framtiden – Liberalerna ska därför ha en vision som väcker framtidshopp.
De senaste åren har jag och min familj bott i Jordanien, där jag har haft förmånen att vara svensk ambassadör. Här har vi på nära håll sett hur krig och förtryck tar friheten från människor – men också vilken skillnad det gör när vi samarbetar och tar ansvar för varandra. Vi har fått nya vänner, insikter och erfarenheter. Det var inget lättvindigt beslut för familjen att vi ska lämna livet här, och vi har behövt tid för att komma fram till det.
Men i slutänden fanns det ändå bara ett svar. I ungdomsförbundet lärde jag mig politisk ideologi, demokratiskt hantverk och organisation. Som riksdagsledamot, partisekreterare, minister och gruppledare har jag upplevt både framgång och motgång, tagit strider, kompromissat och varit med och fattat svåra beslut. Och mitt engagemang för en liberal och frisinnad utveckling har inte svalnat med åren. Tvärtom. Jag ser att vårt parti är illa ute nu och jag är beredd att jobba mycket hårt för att vända utvecklingen. De närmaste åren handlar om att långsiktigt bygga politiken och organisationen för att vi ska överleva som en relevant politisk kraft.
De spänningar som alltför länge präglat vårt parti har jag från sidan sett det senaste året blomma ut i en öppen splittring. För att stärka Liberalerna är det avgörande att en ny ledning aktivt verkar för att återskapa förtroendet mellan oss aktiva liberaler. Ett liberalt parti ska ha högt i tak, men när beslut är fattade måste vi arbeta gemensamt för de värderingar vi tror på. Det är inte våra partivänner som är våra motståndare. Våra utmaningar kan varken jag eller någon annan lösa på egen hand. Ett nytt ledarskap i partiet måste inkludera alla, oavsett tidigare åsikt om vem som ska bli partiledare eller om januariavtalet.
En vanlig fråga under senare år har varit vad som är Liberalernas berättelse. Medlemmar och väljare har upplevt att vi saknat en röd tråd. En förutsättning för att skapa en sammanhållen politik är att vi har en bättre uthållighet i idéutvecklingen. Vi har alltför ofta sökt det snabba mediala genomslaget snarare än att ha ett tydligt fokus på de samhällsutmaningar vi tycker är viktigast. Målet för vår politikutveckling och kommunikation ska inte vara den överraskande ståndpunkten utan att vi driver den politik som vi tror på, att liberala och frisinnade väljare känner igen sig i partiet.
Jag tycker att vårt parti alldeles för ofta har landat i att svara på frågor som alltför få väljare ställer. För att göra oss relevanta måste vi åter svara på de utmaningar som liberalt sinnade människor ser. Samtidigt vet vi att det i många frågor inte finns ett självklart svar för en liberal. Men vi ska alltid utgå från den enskilda människan som grund för våra ställningstaganden. Och väljarna ska veta att vi alltid kommer att stå upp för liberala värden.
Utrymmet ska öka för fler ledande liberaler att synas i debatten och därmed ge en bredare, rättvisare och fullare bild av vårt parti. Vi behöver skapa en mer lyssnande kultur där vi tar tillvara det engagemang och den kunskap som finns runt om i hela landet. Vi behöver säkra återväxten. I samarbete med Liberala ungdomsförbundet, Liberala studenter och Liberala Kvinnor behöver vi ge plattformar till nya medlemmar som söker sig till vårt parti.
Under de närmaste veckorna kommer jag att resa runt i landet för att träffa så många av er som möjligt. Jag ser framemot att prata med er på kommande medlemsmöten, utfrågningar och mingel. Hör gärna av er, ställ frågor och följ med på min kandidatresa via Facebook och Instagram.
Varken jag eller någon annan kan på egen hand rädda och stärka Liberalerna. Men om vi på allvar vågar förändra oss, om vi bygger ett starkt lag och om vi hittar tillbaka till den interna tilliten och framtidstron – ja, då har vi mycket goda chanser att bli framgångsrika.
Jag är övertygad om att liberala idéer om frihet och solidaritet är avgörande för vår gemensamma framtid. Det behövs ett starkt socialliberalt parti som är berett att ta ansvar för Sverige. Det kommer att ta tid att nå dit – jag ser inte möjligheten till några snabba klipp i opinionen. Men om vi utgår från de samhällsproblem som våra väljare möter, ger tydliga liberala svar och söker lösningar som skapar framtidstro är jag övertygad om att vi tillsammans kommer att kunna ena och stärka vårt parti.
Erik Ullenhag
Erik Ullenhag i korthet
Bakgrund: Född 20 juli 1972 i Uppsala, utbildad jurist
Arbetar som: Sveriges ambassadör i Jordanien
Bakgrund i Liberalerna: Riksdagsledamot 2002–06, 2009-10, 2014-16, integrationsminister 2010-14, L:s andre vice ordförande 2010–16, partisekreterare 2006–10, ordförande Liberala ungdomsförbundet 1997–99
