ANALYS. Hur är det möjligt att analysera och skriva något begripligt om brittiska val som avgörs i 650 valkretsar som till viss del är närmast oberoende av varandra? Går det ens? Kanske? NU:s Ulf Schyldt gör ett försök att ge en mycket egensinnig analys av det brittiska valutslaget idag.
Samtidigt som det brittiska parlamentsvalet gick av stapeln på torsdagen, så avgjordes en annan mindre seriös fråga via omröstningar på Twitter – nämligen om vilket som är det mest engelska ortsnamnet.
Segrande ur den striden gick Barton-in-the-Beans.
Finns det någon långsökt koppling att göra här? Om valkretsen Hinckley and Bosworth, där Barton-in-the-Beans ligger, hade bytt majoritet, så hade kopplingen förstås varit uppenbar. Men den konservative kandidaten Luke Evans behöll mandatet med en rätt betryggande marginal till tvåan, Liberaldemokraternas Michael Mullaney. 17 000 röster mot drygt 11 000.
Men det är något väldigt kvintessensiskt engelskt över hela denna del av landet. Bosworth är samma ort som i Bosworth field, där det sista fältslaget i Rosornas krig stod. ”En häst, en häst. Mitt kungarike för en häst.”
Barton-in-the-Beans har, trots sin nuvarande sömnighet med färre än 200 invånare och avsaknad av såväl pub som postkontor, också en lång historia. Platsen omnämns i ”Domedagsboken”, folkräkningen som Wilhelm Erövraren lät göra 1086 när han konsoliderat sitt maktinnehav i England.
Den närmast svindlande känslan av historiens vingslag som de här referenserna nog borde ge, är dock en viktig faktor i vad som just nu håller på att hända i Storbritannien. De konservativas genomklappning var väntad, men så som vi vant oss vid att rapporter från brittisk politik så var den inte given. Fast det stundtals känts mycket svårt att förstå.
David Camerons år som premiärminister, som för alltid kommer att minnas för att han gav efter för EU-motståndet och genomförde Brexit-omröstningen, förefaller på många sätt har varit de sista någorlunda sansade åren, innan brittisk politik tyckts bli alltmer absurd. Som Benny Hill fast alla låtsas att de inte egentligen är fascister innerst inne.
Det är svårt att låta så att till och med den skamlöse Nigel Farage kippar efter andan. Men den snabba följden av kortvariga premiärministrar från Boris Johnson, sen Liz Truss och nu senast Rishi Sunak där skandalerna avlöst varandra och uttalandena har blivit allt mer uppskruvade för att vända bort uppmärksamheten.
Bild på Boris Johnson från EU-toppmöte 2017. Foto: Annika Haas
Två frågor, varför klarade detta uppskruvande vansinne sig så länge, och varför klarade det sig inte längre?
Ja, det klarade sig så pass länge som det gjorde, dels för att det från närmare håll än medierapporteringen i Sverige, gick att se igenom clownerierna. Bortom det uppseendeväckande fanns viktiga politiska frågor, delvis samma som svenska väljare brottas med när de ska välja parti.
Dels saknades det helt enkelt vettiga alternativ. De konservativa Tories kunde ändå ses som att de hade en plan. Även om det fanns tydliga tecken på att den brittiska befolkningen inte längre kände någon större entusiasm över det hårdnackade EU-motståndet, när alltfler ångrade folkomröstningen, så fanns det ingen annan som hade så mycket mer att komma med heller.
Liberaldemokraternas tidigare partiledare, Nick Clegg, hade lett partiet in i ett förödande regeringssamarbete med David Cameron. Partiet undgick utplåning med en suck av förskräckelse sedan de övergivit flera profilfrågor.
Labour hotade brittiska väljarna med att göra Jeremy Corbyn till premiärminister om folk röstade på dem. Den hinten förstod väljarna, så under Corbyns ordförandeskap från 2015 till 2020 var Labour i praktiken chanslösa nästan oavsett vad som hände i politiken i övrigt.
Den ende politikern som under de här åren visat någon verklig lyskraft är Nicola Sturgeon, ledare för de skotska separatisterna, SNP. När hon avgick 2019 vann SNP 48 av 57 mandat i Skottland. Nu ser de ut att få sju, kanske åtta.
Hennes lyskraft var av förklarliga skäl högst begränsad utanför Skottland, men hon företrädde ändå ett parti som växte rejält i makt och anseende under hennes period. Det säger något.
I England är historien inte bara historia. Den är närvarande och levande och den präglar människors identiteter och landets kultur. På så sätt är nog Barton-in-the-Beans en i alla fall möjlig nyckel för att förstå landet och skeendet.
Den nuvarande labourledaren, Keir Starmer, är inte Jeremy Corben. Inte heller är han Neil Kinnock. Och han är absolut inte Tony Blair. Och allt det är till hans fördel.
Starmer representerar en Londonvalkrets, Holborn och St Pancras. Han är storstad, han är urban, miljömedveten och någon som kunde ta över Labour efter en redan lång karriär i brittisk politik i vid bemärkelse, som allmän åklagare, som rådgivare för mänskliga rättigheter i Nordirland – och sen 2015 också som parlamentsledamot för Labour.
Så här långt är det mesta sig likt. Med vissa andra drag och extra skruvade mustascher jämfört med Sverige, men ändå inte otänkbart.
Sen är det det där med valsystemet. Det gör också sitt till. Den gör allt så mycket mer komplicerat, så mycket mer lokalt.
Rikstrenderna finns, men det är antalet röster här, i den här byn, i den här kommunen, som räknas. Och vinnaren tar allt, oavsett om det skiljer 15 röster eller 15 000 till tvåan.
Om du inte vet hur den lokala opinionen ser ut i Tunbridge Wells, så kommer du inte att kunna förutsäga valutgången där. Det är ”first past the post” som gäller, och procentenheter som skiftar på nationell nivå säger inte nödvändigtvis någonting alls om de lokala förhållandena.
Keir Starmer, är inte Jeremy Corben. Inte heller är han Neil Kinnock. Och han är absolut inte Tony Blair. Och allt det är till hans fördel.
I just Tunbridge Wells, där två av mina vänner bor – Thomas på deltid och Anne permanent – vann liberaldemokraten Mike Martin med nästan tio tusen rösters försprång över sin konservative motståndare, i en valkrets som tidigare röstat starkt konservativt.
Det är en stor ”swing”. Det kan så klart spela in att den tidigare konservative innehavaren av parlamentsplatsen, som haft den i nära tjugo år och varit minister i flera regeringar, inte ställde upp för omval. Det gjorde efterträdaren oprövad och mer jämbördig.
Det spelade också in att Nigel Farage parti, ”Reform UK”, fick nära 6000 röster här. Det är röster som annars skulle ha krympt en stor del av marginalen till vinnaren, Martin.
Men det går inte att analysera 650 individuella valkretsar i följd. Omöjligt.
Det gör inte brittiska valanalytiker heller. Och inte alla opinionsmätningar. För det går som sagt inte.
Min optimistiska prognos på valkvällen, när vallokalsundersökningen offentliggjordes och prognosticerade att Liberaldemokraterna skulle nå 61 mandat – en storartad framgång från 15 ledamöter – var ännu något mer optimistisk. Stödd på några få, anekdotiska nedslag och en och annan opinionsmätning, siktade jag på så där 70. Kanske 72.
Det blev nästan så. Just nu återstår två mandat att fördela, och allt pekar på 71 mandat för LibDems. Det visade sig att det sista mandatet jag satt och hoppades på, skotska Dumfriesshire, Clydesdale and Tweeddale där Liberaldemokraternas Drummond Begg var lite segertippad i vissa prognoser, aldrig var ens i närheten.
Han slutade på femte plats, med under 3000 röster mot segrande konservative David Mundell, en röst kort om 15 000.
Det behövs inte mer för att understryka betydelsen av lokalkännedom. Min är alltså begränsad, men jag ska ändå försöka.
• Liberaldemokraterna gjorde ett fantastiskt val, men till stor del av samma skäl som Folkpartiets stora valframgångar 1985 och 2002 byggde på att Moderaterna presenterade högst blygsamt, så sker det mestadels för att de konservativa har imploderat.
Det betyder inte att allt kommer att gå om intet efter nästa val. Liberaldemokraterna har haft en historia av att kunna behålla mandat de vunnit vid fyllnadsval, genom att vara betydligt mer närvarande i sina valkretsar. Brittiska rikspolitiker involverar sig konkret, de hjälper och stöttar sina väljare i stort och smått. I alla fall gör Liberaldemokraterna fortfarande detta.
De har också haft sina kanske största framgångar i södra och sydvästra England. Här har de tidigare haft ett viktigt styrkebälte, som inte helt dött bort. Även när de var nära utplåningens rand, behöll de viktiga mandat här. Och sedan dess har de byggt sin styrka på att formligen ta över lokala kommunstyrelser.
I Oxfordshire, där Layla Moran tidigare var den ende parlamentsledamoten för Liberaldemokraterna, satsade man systematiskt på att vinna varenda möjligt mandat i kommunerna, och nu kommer det inte att finnas en enda konservativ ledamot från Oxfordshire. istället blir det nu fem ledamöter från Liberaldemokraterna och två från Labour.
Även om de måste förväntas backa i kommande val, kan de förhoppningsvis återigen bygga en säkrare bas här.
• Tories kommer att dras åt höger, men troligen inte vinna på det. Den här slutsatsen drogs i praktiken redan innan den första rösten hade hamnat i någon valurna. Nigel Farage och hans ”Reform UK” har varit ett spöke som jagat de konservativa.
Men valutslaget är ju allt annat än en högervind. De konservativa ser ut att tappa 251 mandat. Men bara 4 av dem går till Reform. Övriga fördelas mellan Labour, Liberaldemokraterna och två mandat som de Gröna knipit från Tories. Vilket är anmärkningsvärt då de Gröna är ett öppet socialistiskt parti som inte ”borde” skörda framgångar i konservativa fästen.
Sitt fjärde mandat (de ser ut att få fyra, och behåller det enda de hade från tidigare) tar de Gröna från Labour.
• Labour kommer att tappa stöd, men Starmer har säkrat greppet om partiet. Den tidigare partiordföranden, Corbyn, är numera utesluten. Han klarade sig kvar i parlamentet som oberoende kandidat, men kan försöka att ta tillbaka greppet om tyglarna i partiet.
Åtminstone för en tid kommer Starmer att kunna vara premiärminister med ett överväldigande parlamentariskt stöd, till skillnad från många av hans konservativa föregångare. Han kommer inte att utsättas för förnedrande kupper som Theresa May eller Lizz Truss.
Däremot har den brittiska regeringen i nuläget inte särskilt mycket handlingsfrihet. Åratal av konservativ politik har lett till anorektiska myndigheter och stora besparingar, som det nu finns starka förväntningar på att Labour vänder. Men det är svårt att göra i en lågkonjunktur.
Samma stora förväntningar finns förstås på att Labour ska skapa arbetstillfällen. Men återigen är tiderna magra och stora skattehöjningar, för att nå det första målet, kommer att spä på arbetslösheten och därmed försämra ekonomin ytterligare.
Det ser inte ut som vare sig postkontoret eller puben kommer att kunna återöppnas inom en snar framtid i Barton-in-the-Beans.
Ulf Schyldt