“Få som öppet oroade sig för en Trump-seger”

Tom Holtorf och Emelie Franzén från Liberala ungdomsförbundet har rest till USA för att bevaka valet. De har fått pengar från Bertil Ohlinfonden och här är deras berättelse om resan.

Klockan är 23, lokal tid, i New York City. Det är fyra dagar kvar till ett val som kommer att sätta tonen för världspolitiken under överskådlig framtid och som enligt alla mätningar kommer att bli rysligt jämnt. Kön genom tullen på JFK International Airport kryper fram inpå småtimmarna. Väl framme vid disken förstår man varför. Alla stackars resenärer från andra sidan Atlanten, där klockan nu är närmare sex på morgonen, möts av en tulltjänsteman som vill prata av sig om valet. “Demokraterna har gjort New York otryggt”, säger han. Han hade varit på Trump-rally i veckan, men enligt egen utsago “aldrig trott på det där”. I nästa andetag börjar han raljera om valfusk – att de som röstar elektroniskt får sin röst ändrad av systemet – och att inbördeskrig är oundvikligt. Tulltjänstemannen sätter på “Take a chance on me” i högtalarna när han ser mitt svenska pass. Mötet i djupblå NYC blir en passande bakgrund till vad som skulle komma.

Första timmarna i New York tillbringar vi på 9/11 Memorial. Det är svårt för oss, som båda föddes runt millennieskiftet, att ta in det massiva avtryck som 9/11 lämnade. Museet gjorde det nästan för påtagligt vilket enormt ärr den morgonen i september 2001 utgör i amerikanernas kollektiva minne och hur definierande den har blivit för landets identitet. Två decenniers utrikespolitik har formats med den dagen som utgångspunkt. Det är svårt att inte se det som en rot till det isolationistiska USA vi ser växa fram idag.

På måndagen begav vi oss till ett för säsongen ovanligt varmt Washington DC Under första mötet med Atlantic Council får vi till vår förvåning höra att valet till Europaparlamentet varit en stor snackis i DC Till skillnad från tidigare år fanns ett enormt intresse för hur det skulle gå i Europa. Anledningen kan man spekulera om, men en faktor som togs upp av analytikerna på Atlantic Council var de stora framgångar extremhögern förutspåddes kunna kamma hem. Det fanns också en märkbar nyfikenhet på sinnesstämningen i Sverige och Europa kring Kina, importtullar och handelsrelationen med USA. Atlantic Councils utlåtande var att Europa och USA kommer kunna fortsätta samarbeta även med Trump vid rodret, men att det hänger på vår sammanhållning. I DC är det nämligen ingen fråga om huruvida protektionism är rätt väg, utan hur långt man ska gå. Världshandelsorganisationen är man praktiskt taget redo att dödförklara. Mötestiden löpte ut och vi tog oss vidare till svenska ambassaden för att få en dragning om valet.

Vi slogs hela tiden av hur lite valet märktes av på gatorna, både i New York och DC Trots att vi gick från Harlem till Manhattans sydligaste spets skulle det ta ett och ett halvt dygn innan vi ens fick syn på en affisch. Båda presidentvalskampanjer hade uppenbarligen investerat alla sina resurser i vågmästarstaterna – symptomatiskt för ett valsystem där enskilda valdistrikt i en handfull delstater avgör allt.

Under valdagen var staden kusligt tyst, med barrikader uppsatta vid butiker och flera offentliga byggnader, inklusive Vita huset och Kapitolium, inför de förväntade demonstrationerna efter valresultatet. Utanför Vita huset syntes inte mindre än fem lager staket. Mot kvällen begav vi oss till ambassaden för en valvaka tillsammans med över 250 andra svenskar, däribland ambassadören Urban Ahlin. I ubern skrattade vi åt ett program i radion där ett gäng konspiratoriskt sinnade amerikaner ringde in och beklagade sig över allt från wokeism till valfusk. På frågan om vad vår uberförare trodde om valutgången svarade han säkert “Harris. Vi måste vara förbi det där.”.

Kort efter att vi anlänt ringde vi in till LUF-valvakor i Göteborg och Stockholm för att rapportera om stämningen inför valet. I kontrast till staden, som förberedde sig för en upprepning av 6:e januari, rådde ingen större oro på ambassaden. Många var säkra på att Kamala Harris skulle vinna, och även om det i efterhand kanske visade sig vara förhoppningar snarare än förväntningar, var det få som öppet oroade sig för en Trump-seger. Dessutom var alla övertygade om att det skulle ta veckor att få fram ett slutgiltigt resultat. Det skulle ju bli så jämnt. När segern väl kom under tidig onsdagsmorgon hade valvakan redan avslutats, men det första tecknet på oråd hade kommit tidigt. Ingenstans gick demokraterna så bra som man hade räknat med, inte ens i de pålitligt blå staterna på östkusten som räknades innan klockan var slagen 22. Återigen hade Trump underskattats.

Med en känsla av förtvivlan tog vi en dag för att vila och bearbeta valresultatet. Nästan hela Washington D.C. röstade för demokraterna – över 90 procent. Spänningen som hade fått staden att barrikadera sig kvarstod, men rädslan för en mobattack av Trumps anhängare hade minskat. Vi beslutade oss för att dela upp oss för dagen och besöka olika museer. Tom valde att besöka det nationella museet om amerikansk historia, där USA:s demokrati skildrades som revolutionerande och nästintill perfekt, även om det i verkligheten är en tydligt bristfällig demokrati.

Emelie valde istället det nationella konstmuseet, där hon hamnade i samtal med en medelålders man – en målare som hade fått särskilt tillstånd att ta med sitt staffli till rummet i museet med utställningens kanske vackraste landskapsmålningar. Till en början verkade han beklaga sig över resultatet. “Trump var ingen bra kandidat”, sa han. Samtidigt var han djupt skeptisk till “socialismen” i Norden som han menade aldrig skulle accepteras i USA. Det var det man hade röstat emot den ödesdigra kvällen innan, om man skulle tro honom. Frågan om varför kompetens har blivit nästintill irrelevant i det amerikanska folkets val av president kom upp, varpå målaren svarade att Kamala visst inte var kompetent. “Jag vill inte säga det här, eftersom du är kvinna”, sa han, “men…”. Sedan upprepade han en sexistisk anklagelse som har riktats mot Kamala Harris under hennes korta valkampanj – nämligen att hon skulle ha klättrat i sin karriär som åklagare tack vare intima relationer med manliga politiker i Kalifornien.

Under de kommande två dagarna besökte vi flera NGO:er och tankesmedjor för att diskutera valet och dess konsekvenser för resten av världen. Vi började med Peterson Institute, en tankesmedja som arbetar med internationell ekonomi. Där diskuterade vi framför allt Trumps tullar mot Kina och eventuellt Europa, Trumps inställning till Putin och kriget i Ukraina, samt hur Europa och Kina kan samarbeta med den nya administrationen. Även om representanterna vi mötte var skeptiska till Trump, trodde de inte att USA:s demokrati eller världsordningen skulle falla samman. Däremot var de oroliga för Trumps oförutsägbara utrikespolitik och vilka konsekvenser den kan få.

Därefter besökte vi Wilson Center och diskuterade Europas och USA:s inställning till Kina, utvecklingen i Georgien och hur Trump-administrationen kan komma att motarbeta klimatåtgärder globalt. En viktig insikt från samtalet var att USA:s klimatpolitik bedrivs inte bara på federal nivå utan även på delstatsnivå. Klimatomställningen i landet kommer därför sannolikt att fördröjas, men inte helt stoppas.

Dagen efter mottogs vi av National Democratic Institute. Vi diskuterade USA:s demokratiska arbete utomlands och hur republikanerna riskerar att underminera deras arbete genom att exempelvis minska deras offentliga finansiering. Slutligen träffade vi International Institute for Democracy and Electoral Assistance, som arbetar med demokratifrågor globalt. USA:s demokrati skildrades som särskilt i riskzonen i och med Trump-administrationens hotelser om att minska pressfriheten och fängsla politiska motståndare.

Vi avslutade vår resa med en sista dag av museibesök och en lång resa hemåt. Trots att valresultatet var en besvikelse fick vi med oss många givande samtal och en djupare förståelse för såväl amerikansk politik som för världsuppfattningen bland dem människor vi träffade. Vi tackar alla tankesmedjor för mottagandet och kan bara hoppas att den nya Trump-administrationen inte gör mer skada än den första.

Tom Holtorf

Emelie Franzén

Dela med andra
redaktionen
redaktionen