Ett förslag om att införa av en allmän skola för alla barn fördes fram vid 1779 års riksdag och denna fråga kom att debatteras i över ett halvsekel innan riksdagen 1842 fattade beslut om att införa obligatorisk folkskola för flickor och pojkar. Det var i detta sammanhang som ordet folkbildning för första gången dyker upp i svenska språket 1805 med betydelsen ”förbättring af de lägre classernas uppfostran”.
Ordet folkbildning är numera närmast synonymt med fri och frivillig folkbildning. Den består framförallt av ett antal verksamheter och institutioner vid sidan av det formella utbildningsväsendet som alla har rötter i 1800-talet. Fyra viktiga grenar har varit föreläsningsföreningar, folkhögskolor, studieförbund och folkbibliotek.
Gemensamt för den fria folkbildningens olika grenar är att de till stor del bygger på egna aktiviteter och ett icke-auktoritärt förhållande mellan ledare och deltagare. Den fria folkbildningen står för öppenhet och respekt för alla människor, oavsett kön, ålder, religion, etnicitet samt social och ekonomisk bakgrund.
Ämbetsmannen Carl af Forsell, av Aftonbladet utnämnd till Sveriges argaste liberal 1835, grundade Sällskapet för nyttiga kunskapers spridande 1833 och Sveriges första populärvetenskapliga tidskrift, Läsning för Folket, 1835. Sveriges första föreläsningsinstitut, Stockholms Arbetareinstitut, grundades 1850 av den liberale läkaren Anton Nyström.
År 1882 grundades den radikala Studentföreningen Verdandi i Uppsala med liberalen och den blivande statsministern Karl Staaff som förste ordförande. Han tog också initiativ till Verdandis folkbildande serie av småskrifter i skiftande ämnen, sammanlagt 531 nummer 1888–1954.
De första svenska folkhögskolorna grundades 1868 i Önnestad och Hvilan i Skåne samt i Herrestad i Östergötland. En inspirationskälla var de idéer som formulerades av den danske prästen och författaren N.F.S. Grundtvig på 1830-talet.
År 1894 grundades det första svenska studieförbundet, IOGT:s studieförbund som 1971 gick upp i det nybildade Nykterhetsrörelsens Bildningsverksamhet (NBV). Det var inom IOGT i Lund som socialdemokraten Oscar Olsson (”Olsson med skägget”) 1902 startade det som har fått beteckningen ”Sveriges första studiecirkel”.
I mitten av 1800-talet började folkrörelsebibliotek och kommunala sockenbibliotek skapas som lånade ut böcker utan avgift. År 1900 grundades Föreningen för folkbibliotek och läsestugor av bland andra liberalerna Knut Kjellberg och G.H. von Koch. Kjellberg var en av de stora pionjärerna inom svensk folkbildning. Han valdes till Folkbildningsförbundets ordförande vid dess bildande 1903. Där nedlade han ett omfattande arbete med föreläsningsverksamhet, vandringsbibliotek, förmedling av musik- och sångunderhållning samt uppläsningsaftnar.
Den liberale ecklesiastikministern Fridtjuv Berg lade 1912 fram ett förslag som ledde till att statsbidrag kunde utgå till alla skolbibliotek, till ett kommunalt bibliotek eller bibliotekssystem i varje kommun samt till landsomfattande föreningar med minst 20 000 medlemmar för biblioteksverksamhet inom studiecirklar. Denna reform ledde bland annat till grundandet av ABF samma år.
Även om folkskolereformen 1842 omfattade både flickor och pojkar, hade kvinnor länge sämre tillgång till formell utbildning än män. (De statliga läroverken öppnandes för kvinnor 1927, på förslag av regeringen Ekman.) Därför fick privata flick- och samskolor, liksom den fria folkbildningen, en stor betydelse för många kvinnor.
Fredrika Bremer drev kravet på bättre bildningsmöjligheter för kvinnor. Hennes främsta arvtagare inom kvinnorörelsen var Sophie Adlersparre. På 1860-talet startade hon bland annat söndags- och aftonskola för arbetarklassens döttrar och Stockholms läsesalong för damer.
Den liberalt dominerade Landsföreningen för Kvinnans Politiska Rösträtt (LKPR) bedrev ett omfattande bildningsarbete. LKPR:s ordförande Signe Bergman kunde genom en släkting i England, Martina Bergman-Österberg, utverka en stor donation till LKPR för upplysningsverksamhet bland landsbygdens kvinnor. Sammanlagt 150 000 kvinnor genomgick de Bergman-Österbergska samhällskurserna, som startade 1912. Där fick de undervisning i kommunal- och statskunskap samt i sociala frågor.
I mars 1922 träffades fem liberala kvinnor på godset Fogelstad i Södermanland: godsets ägare Elisabeth Tamm samt Honorine Hermelin, Kerstin Hesselgren, Ada Nilsson och Elin Wägner. Tillsammans skulle de komma att kallas ”Konstellationen Fogelstad”. Hesselgren och Tamm hade nyligen valts in i riksdagen som två av de fem första riksdagskvinnorna. Syftet med mötet var att skapa en medborgarskola för kvinnor på Fogelstad.
Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad arrangerade sommarkurser 1925–1954. Den samlade deltagare från olika samhällsgrupper och åsiktsinriktningar, totalt hade skolan omkring 2 000 deltagare. De utbildades bland annat i medborgarkunskap. De fick träning i att diskutera och att tala offentligt. Ett viktigt syfte var att ge deltagarna självförtroende och inspiration till framtida samhällsinsatser.
Konstellationen Fogelstad startade också tidningen Tidevarvet som utgavs 1923–1936. Idégivaren till detta projekt var Elin Wägner. Tidningen tog bland annat upp miljö- och fredsfrågor, arbetslivets mekanisering, aborter och sexualupplysning.
