Tv-journalisten Katarina Hahr blev av med sitt jobb när kommunen började tolka lagen om assistans annorlunda. Femåriga Maja är hjärnskadad och har epilepsi. Hon kan inte lämnas ensam och behöver hjälp dygnet runt. Nu minskas hennes assistanstimmar. Förra veckan dog en MS-sjuk kvinna på en offentlig toalett i Malmö. Hon hade nekats fler assistanstimmar.
Nästan varje dag kan vi läsa i media om nya exempel på dem som nu drabbas av den rödgröna regeringens nedmontering av LSS (lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade), en nedmontering som slår särskilt hårt mot de allra svagaste och deras anhöriga. Plötsligt dras personlig assistans in utan att något har förändrats i den enskildes livssituation.
Men regeringen med statsminister Stefan Löfven förnekar konsekvent att man vill spara in på de mest behövande. I stället talar man om fusk och populism. Och att de många privata assistansföretagen hjälper människor att utnyttja systemet.
Sanningen är dock att regeringen i sitt regleringsbrev till Försäkringskassan klart och tydligt har skrivit att ”Försäkringskassan ska bidra till att bryta utvecklingen av antalet timmar inom assistansersättningen”. Det är, oavsett vad Stefan Löfven säger, en uppenbar order till myndigheten att bli stramare i sina bedömningar.
I en krönika i Expressen kallar Anna Dahlberg Liberalernas partiledare Jan Björklund för populist därför att han går i bräschen för att värna LSS-reformen. Och socialdemokraten Anna-Lena Sörensen, tillika vice ordförande i riksdagens socialutskott, anklagar oppositionen för att sprida oro och rädsla hos brukare och deras anhöriga.
Men det är inte Jan Björklund med flera som gör dessa människor rädda. Det är det som händer i deras dagliga liv som förskräcker. Indragen eller minskad assistans som får föräldrar till barn med funktionsnedsättning att gå på knäna eftersom de i allt större utsträckning tvingas agera vårdare dygnet runt. Eller unga personer med funktionsnedsättning som mot alla odds har lyckats att få ett jobb, men som tvingas tacka nej på grund av minskad eller utebliven assistans. Det är detta som förskräcker och gör människor ledsna och besvikna.
Att försvara och värna LSS-reformen är inte välfärdspopulism. LSS är en frihetsreform och måste så förbli. Reformen har gett människor rätt till ett eget och socialt liv. Såväl brukarna som deras anhöriga har fått ökade möjligheter att förvärvsarbeta och sjukskrivningarna har minskat. De som arbetar som assistenter har fått ett jobb att gå till.
Alternativet till LSS är institutionsvård och/eller utslitna och sjukskrivna anhöriga. Om Socialdemokraterna får fortsätta att bestämma är vi snart där.
Visst kan det förekomma fusk inom denna verksamhet precis som inom vilken bransch som helst. Fusk ska utredas och bestraffas. Men att förutsätta att alla som får assistans är fuskare är att gå för långt.
