1982 var jag ordförande i Folkpartiets arbetsutskott. Hans Zetterberg, chef för SIFO, ringde och berättade att i morgondagens SIFO-mätning skulle partiet ligga på drygt 4 procent. Men, ville han berätta, i slutet av den undersökta perioden låg partiet under 4 procent. Katastrofen har tittat Folkpartiet i vitögat förr.
Så här ser de senaste tre decenniernas valresultat för folkpartiet ut:
1970 16,2 procent
1973 9,4
1976 11,1
1979 10,6
1982 5,9
1985 14,2
1988 12,2
1991 9,1
1994 7,2
1998 4,7
2002 13,4
2006 7,5
2010 7,1
2014 5,4
Siffrorna speglar ett parti utan fast bas. Ett parti som måste övertyga varje gång. Men också att Folkpartiet har kommit igen från katastrofer flera gånger.
Att hitta gemensamma drag för katastroferna är lättare än för framgångarna. Nederlagen har kommit efter regeringsperioder. 1970-talets Folkparti försökte – uttröttat efter 40 år i opposition – få inflytande genom förhandlingar med Socialdemokraterna och laborerade med sammanslagning med centern. Därefter gick man in i sex års borgerligt regerande. Resultatet blev oklarhet om var partiet stod.
Bengt Westerberg lyckades som partiledare dels göra helt klart att Folkpartiet inte var ett socialdemokratiskt annex; han upplevdes komma in från höger som ny partiledare. Med den basen kunde han sedan företräda en socialliberal politik. Men regerande nötte ner partiet.
De senaste åtta årens alliansregerande må ha varit bra för landet, men knappast för Folkpartiet. Återkomsterna har inte lika tydliga förtecken. Det kan ha handlat om personskiften eller om enskilda sakfrågor. Men främst om tydlighet. Tydlighet blir allt viktigare i det nya mediesamhällets forsande informationsflöde. Det finns tydligt liberala frågor: Att bejaka internationalisering och förändring. Att stå upp för individens integritet och för mänskliga rättigheter. Att arbeta för feminism och för nyföretagande. Att aldrig släppa målet att Sverige ska vara ett land där människor kan växa och få nya chanser.
I sådana frågor måste Folkpartiet vara ett ytterlighetsparti.
Olle Wästberg
Har bland annat varit riksdagsledamot, ledamot av FP:s partistyrelse, chefredaktör för Expressen och generalkonsul i New York.
