Det är två timmar innan den första programpunkten på fredagen. Men Christian Valtersson har ett möte med styrelsen om en halvtimme. Schemat under Pride-veckan är minst sagt hektiskt.
– Jag får ofta frågan om vad jag får betalt. Men det får jag ju inte. Det är ett helt ideellt engagemang.
Christian är van att folk blir förvånade när de får höra att han inte är anställd som ordförande.
– Pride är ju stort. Och vi måste klara ekvationen mellan intäkter och utgifter. Ekonomin ska gå ihop.
Några år har ekonomin varit skakig. Vid ett par tillfällen har det varit nära att föreningen gått under.
– Efter 2013 har vi analyserat intäkterna ordentligt. Vi fann att om vi ökar biljettpriset kommer det färre besökare och vi förlorar intäkter istället. Därför har priserna legat still de tre senaste åren. Det är en avvägning vi har lärt oss.
En annan vanlig missuppfattning är att festivalen går runt tack vare offentliga bidrag.
– Hälften av intäkterna kommer från biljetter och hälften från företag, inklusive sponsringsavtal. Vi tar inte emot några direkta bidrag av skattemedel, men indirekt är det ju några myndigheter med mera som hyr tält i parken.
– Efter tre år på plus har vi möjlighet att utveckla verksamheten. Pride Kids, intill parken, växer. Det gör att det finns mer för regnbågsfamiljerna. Teater Najkit genomför Pride Kids åt oss, så det blir barnteater och aktiviteter på dagarna. På kvällarna förvandlas det till en kulturscen.
– På så vis satsar vi på bredden i programmet. Vi hade kunnat lägga 200 000 till på artister, men hade det märkts?
– Pride är inte en musikfestival. Det är sammanhanget som drar publiken. I år kan vi uppmärksamma mer som görs, även utanför innerstaden.
Pridefestivaler i Sverige och Stockholm Pride i synnerhet har varit mer framgångsrika än i många andra länder. Trots enstaka skakiga år, har konkurs alltid undvikits. Festivalen får stor uppmärksamhet, företag, myndigheter och organisationer utanför hbtq-samhället deltar och ger uppmärksamhet. Christian menar att bredden är en del av framgångsreceptet. Men även det är en balansgång.
– Jag tycker vi har hittat balansen mellan det kommersiella, med artister som lockar, utan att tappa det aktivistiska.
– Det är klart att vi får kritik ändå, att det är för kommersiellt, att det inte är tillgängligt för alla grupper.
– Vi måste också balansera mellan olika politiska uppfattningar. På festivalen möts både myndigheter som Polisen och Försvarsmakten å ena sidan och queera anarkister å andra.
– Det är en styrka att vi kan locka en sådan bredd. Samtidigt får vi inte tappa vår spets, vi måste vara politiskt relevanta.
– De politiska organisationerna kan driva sin agenda, men vi måste framför allt vara en plattform. Det är vår roll, att vara en plattform för samtal om hbtq-frågor.
– Vi möter ett motstånd ibland, internt. Men det står i våra stadgar att vi arbetar för hbtq-samhället och välkomnar alla som respekterar oss.
– Och hur skulle vi annars göra? Skulle vi fråga människor i kassan om deras könsidentitet eller sexuella läggning? Hur kränkande skulle inte det vara.
Christian menar att det är genom denna plattformstanke som Pride blivit en så viktig arena för samtal. Pride House är en stor del av Pride, men i stort sett unikt för Sverige. I alla fall i den omfattning som verksamheten fått. Det började i några mörka skolsalar på Södermalm år 2000 och har sedan dess vuxit. Sedan nio år tillbaka är det Kulturhuset i Stockholm som står som värd.
En farhåga inför festivalen, i år liksom tidigare, är risken för konflikter med framför allt högerextrema grupper. På onsdagen dök oväntat personer från en grupp som kallar sig ”Järva Pride”, men saknar koppling till Priderörelsen och istället har nära band till Sverigedemokraterna upp på Kulturhuset. I samband med det kände sig flera deltagare hotade och en besökare som protesterade mot deras närvaro avvisades av vakterna.
– Vi har ett tätt samarbete med Polisen. Det har alla större festivaler, det är ett måste, säger Christian bekymrat.
– Det finns en medvetenhet i rörelsen. Vi har lärt oss att det faktiskt finns allvarliga risker. Nationaldemokraterna attackerade prideparaden 2003 och flera skadades allvarligt.
– Innan dödsskjutningarna i Orlando tidigare i år fick jag ofta frågan ”behövs verkligen Pride?”. Den frågan har jag inte fått efteråt.
– Det är vad Pride handlar om, stolthet och trygghet. Vi ska vara det sammanhanget där människor, i alla fall en vecka om året kan vara sig själva och stolta över det.
Ulf Schyldt
