Man kunde tro att partier som möter döden i vitögat skulle i det ögonblicket erövra en särskild klarsyn. Illusioner borde falla, schabloner ersättas av att se läget som det är. Men icke. Tvärtom stärks tendenser till önsketänkande. ”Om vi bara” arbetade hårdare, ”om bara” programarbetet når väljarna. ”Då” skulle stödet öka.
Sanningen är enklare för Liberalerna i detta nu. Väljare till vänster misstror Nyamko Sabuno, för att de förstår att hon i grunden är borgerlig. Borgerliga väljare har dragit tillbaka sin sympati för att hon fortsätter stödja en rödgrön regering. Detta är det predikament som måste få en lösning.
De flesta kan se att S/MP-regeringen är helt fel koalition för de stora uppgifter Sverige möter. Uppgiften är framförallt att återställa yttre och inre säkerhet. Det kräver upprustat försvar, begränsad invandring, säkrad gräns, starkare polisnärvaro, en hårdare kamp mot gängen och den organiserade brottsligheten, en skola med ordning och inte flum.
Det fordrar även stabil elförsörjning för framtiden, med hjälp av en ny generation av kärnkraft. Miljöpartiet strävar i rakt motsatt riktning i alla dessa frågor. Det är obegripligt varför Liberalerna, före Nyamko, alls stödde tillkomsten av en regering som omöjligen kan angripa de dramatiska utmaningar som landet möter. Detta måste få ett slut.
En ensam S-regering hade varit något bättre, men det innebär en säker död för Liberalerna att låta Socialdemokraterna ha monopol på statsministerposten, även när det saknas socialistisk majoritet i riksdagen.
Vad då med SD? Att konstatera att ett annat parti finns och räknas i parlamentet är inte detsamma som att ha övergett sitt eget program. Den nu sittande regeringen kunde tillkomma enbart med acceptans från Vänsterpartiet, lett av en partiledare som kallade sig kommunist ännu två år efter Berlinmurens fall. Det gick tydligen för sig enligt L. Det har inte gjort Liberalerna halvkommunistiskt.
I sin intressanta historiska genomgång noterar Olle Wästberg dels att FP har skadats av tankar om regeringssamverkan med S, dels att FP har skadats av att sitta i regering med M.
Bara om man leder en regering eller en opposition kan det gå väl. En stor koalition S/M skulle lösa dilemmat, och också kunna vara bra för Sverige. Men om den inte blir av, står vi där med realiteter som inte kan önskas bort. Mellan nyliberala C och allmänliberala M finns heller inte mycket ideologiskt utrymme.
Verkligheten är att det finns endast en möjlighet för Liberalerna att klara sig kvar i riksdagen, och det är att otvetydigt göra klart att partiet kommer att rösta för Ulf Kristersson som statsminister, så snart möjlighet gives. Då, men endast då, vågar liberala stödröstare hjälpa till.
Hans Bergström
Tidigare chefredaktör DN
