Hans Lindblad återupptar NU:s serie om liberal idédebatt genom en vidräkning med begreppet ”kravliberalism” som han menar både saknade tydlig definition och gick emot viktiga liberala grundtankar.
Svensk liberalism, med starka impulser västerifrån, växte fram som ideologi och folkliga rörelser för religionsfrihet, mänskliga rättigheter, demokrati, näringsfrihet, frihandel, socialt ansvar, jämställdhet, bildning och internationalism. Den liberala kampen för religionsfrihet tog 150 år innan statskyrkosystemet var avskaffat. Överhetssamhället var värre än i andra nordiska länder, så Sverige blev sist med demokrati.
Idag röstar bara en minoritet av svenskar som betraktar sig som liberaler på det klassiska liberala partiet. Nog självför-vållat. Historiskt helt unikt att partiet i över 15 år drabbats av Lars Leijonborgs och Jan Björklunds ideologiskt obegripliga ”kravliberalism”. Den ställs ibland mot ”socialliberalism”, som formulerades av Bertil Ohlin i skrifter på 1930- och 40-talen.
Ohlin visste dock föga om det liberala socialpolitiska nytänkandet hos Ernst Beckman, G H von Koch, Emilia Broomé och andra i Centralförbundet för Socialt Arbete (CSA) som bildades 1903. Det dröjde till 1990-talet innan det kom ett antal avhandlingar och böcker om CSA-folket. Där fanns bland annat tankar om enskildas ”motprestationer” i medborgarfostrande syfte, både inom socialtjänst och socialförsäkringar. Men hos Björklund fanns föga av principiella resonemang utan mer slagord som ”att ställa krav är att bry sig”.
När liberaler slagits för att öka – inte minska – enskildas friheter har det varit just för att de brydde sig om människor. Konservativa och socialister som brytt sig mer om staten eller andra kollektiv, har haft andra perspektiv. ”Kravliberalism” är en anakronism, vilket ”kravkonservatism” och ”kravsocialism” inte vore.
Leijonborg och Björklund använde nog själva inte ordet ”kravliberalism”, men genom att inte protestera mot begreppet bidrog de till att det etablerades i debatt och media. Nu ställer många ”kravliberalism” mot ”socialliberalism”. Men båda godtar offentliga aktiviteter så motpolen är väl nyliberalism som säger nej till allt inom stat och kommun.”Kravliberalism” är aldrig beskriven och förklarad, bara snömos.
Den ideologiska förvirringen har lett till stora röstförluster. Centerns ledning såg redan när Leijonborg gjorde sitt utspel om ”social turism” i Göran Perssons anda, att liberalerna lämnade en lucka.
När Moderaterna plötsligt sade sig öppna för samtal med Sverigedemokraterna gick väljare i stora mängder till Centern, men nästan inga till Liberalerna. Ett värre underbetyg kunde partiet inte få. Gjorde partistyrelse och riksdagsgrupp något för att styra upp, eller var det för många jasägare?
Jag är såvitt jag förstår den ende som personligt lärt känna alla partiledare efter sammanslagningen till Folkpartiet. Som ung i Dalarna samtalade jag många gånger med den pensionerade Gustaf Andersson i Rasjön och kom 1961 att ordna vad som blev hans sista politiska anförande. Talade på hundraårsdagen av Bertil Ohlins födelse. Skrev biografin över Sven Wedén.
Gunnar Helén var knepig att ha att göra med. Kom känslomässigt mycket nära Per Ahlmark, som blev personligt oerhört tagen av bilolyckan där min lillasyster Gudrun omkom liksom FPU-ombudsmannen Jörgen Ydemark, medan jag var så svårt skadad att Per inte kände igen mig på lasarettet. Bengt Westerberg stödde mig när han fick till stånd en uppgörelse med Socialdemokraterna om att reformera försvaret. Nyamko Sabuni bad mig bli hennes mentor i riksdagen trots att det var flera år sedan jag avgick som ledamot. Hon var ödmjuk och tog tacksamt emot mina råd.
Ohlin och Ahlmark talade nästan alltid ideologi, men andra partiledare var inte långt efter. Jag har aldrig hört Björklund säga något om exempelvis den långa striden för religionsfrihet och några av portalgestalterna där. Däremot drev han varje år en slags personlig kampanj för skolavslutningar i före detta statskyrkor. Men aldrig om varför det är absolut nödvändigt att staten och skolan är sekulär. En liberal tondövhet.
Om man allmänt talar om att ”krav är att bry sig” ger det bilden att staten bör minska enskildas frihet. Rimligare vore att säga att höjd utbildningsnivå underlättar för att ge större individuellt utrymme. Redan Adolf Hedin i sina legendariska ”15 brev” 1867 varnade för ämbetsmannavälde. Vi vet ju kusligt väl att där enskildas frihet inskränks så tillkommer fler tjänstemän för att övervaka dem.
Det går naturligtvis att säga att klimathotet gör att mycket som hittills varit tillåtet måste stoppas. Men inte ensidigt genom fler förbud. Mycket kan nås genom gemensamma insatser där allas initiativkraft och nytänkande stimuleras.
”Kravliberalism” går på tvärs mot välkända tankegångar hos nästan alla liberala ledare jag lärt känna.
Bertil Ohlin tog avstånd från en kommandostat där allt reglerades i detalj och övervakades av myndigheter. Han såg hellre ett samhälle med folklig moralbildning för goda beteenden. I mitt tal på 100-årsdagen av Ohlins födelse citerade jag på slutet hans ord att ”kraven på samhället innebär lika många krav på medborgarna”. Han fortsatte: ”Det räcker inte med att samhället inom vida gränser vilar på tolerans, likhet inför lagen, humanitet etcetera om inte människors handlande uppbäres av en strävan i samma riktning.” Man bör då veta att den bok Ohlin tog mest intryck av redan i tonåren var skriven av den liberale filosofen Hans Larsson i Lund.
Ohlins vice ordförande Waldemar Svensson i Ljungskile varnade i sin bok ”Politiska tankelinjer” för statlig ”allmakt”. Han önskade att många ägde fastigheter, jordbruk och egna företag, just för att få ett friare samhälle. ”Tyvärr finns det även bland liberalt folk en benägenhet att hålla på friheten i största allmänhet under det man lätt faller för frestelsen att anropa statens hjälp för den egna gruppens räkning.”
Sven Wedén pläderade för företagsdemokrati, frihet i etern och socialförsäkringar. Gunnar Helén skrev om frihet i både politik och kultur. Han myntade begreppet ”närdemokrati”.
Per Ahlmark sade i riksdagen 1971: ”Ge människor makt, inflytande och insyn, och du frigör fonder av energi, idealitet och ansvarskänsla. Sprid makten till de många, ty då ökar solidaritet och arbetsglädje. Därför skall samhället bygga på demokrati, offentlighet och frihet.” Det var Ahlmarks optimistiska syn människor. Den pessimistiska var: ”Ge en grupp människor ett okontrollerat inflytande, och gruppen korrumperas.”
Bengt Westerberg med förslaget om eget rum i långvården ville också sätta den -enskildes rätt i centrum.
Jan Björklund nämnde väldigt sällan liberal historia, liberala gestalter och ideologi i sina tal, jämfört med andra partiledare. Men därmed bidrog han inte heller till att öka andras kunskap om liberalism. Det blev en extrem fokusering på skolan. Noterar dock att han såg klarare på EU än på liberal tradition, och internationalism är en viktig liberal tanke.
När Björklund talat om krav och disciplin har vi ofta fått höra om mobiler i klass-rummet. Men att använda lärares metoder för att få tystnad i klassen som norm i samhällslivet blir nog konstigt. De svenska folkskollärarna inspirerades av Fridtjuv Berg, och de allra flesta var liberaler. Min folkskollärare anställdes redan 1915 och höll ordning i klassen. Vet inte om han såg det som politik, det var väl en självklarhet.
Ett intresseparti kan nog rikta allt intresse på ett område, men ett liberalt idéparti kan aldrig vara ett enfrågeparti, eftersom liberalismen täcker så mycket. Ännu värre när det också blev ett enmansparti, med en självfixering som påminner om Olof Palme och Göran Persson. Nyamko Sabuni vill att partiet åter ger plats till fler profiler.
Man kan ställa frågan om landsmötenas roll. De antar program, men om partiledare tolkar mycket helt själv blir det konstigt. Något principiellt beslut om att partiet skulle tona ner frihet och fokusera på ”krav” togs förmodligen aldrig vid ett landsmöte.
Hans Lindblad är författare och tidigare riksdagsledamot för Folkpartiet.
