Hur mycket välfärdsstat tål Sverige?
Måhända en provocerande fråga.
Den svenska modellen är något vi är stolta över; vi tar hand om varandra lite bättre, vi är lite mer jämlika än alla andra. Låt oss ändå problematisera den något.
Vi har en stor gemensam ekonomi – omkring hälften av vad vi tjänar betalar vi i skatt till det allmänna. Hur mycket resurserna räcker till påverkas till stor del av hur du agerar och det betyder att jag har rätt att ha synpunkter på hur du lever ditt liv. Även om det är i all välmening behöver det inte vara sunt att du tycker till om min livsstil. Respekt för individens ansvar och frihet har ett inte obetydligt värde.
Att finansieringen går över skattsedeln och att den offentliga sektorn är så omfattande kan även leda till att vi överlåter mellanmänsklig kontakt till andra. Omsorgen har kommit att outsourcas från nära och kära. En anställd i välfärdsstaten håller alldeles för många i handen när de ensamma ligger för döden på våra sjukvårdsinrättningar. Den offentliga konsumtionen beslutas också främst av politiker och tjänstemän – inte genom enskilda människors val i friskolesystem och dylikt. Kollektivet dominerar.
Och vilka ska ingå i kollektivet? Migrationen till Sverige ställer stora krav på förändringar på arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och socialförsäkringssystemen. Folkhemmet byggdes för en homogen befolkning, som inte flyttade ut och in. Idag står valet valet mellan att stänga dörren för flyende syrier, tiggande rumäner och välutbildade indier och att ge dem riktiga förutsättningar att försörja sig genom arbete. Det förstnämnda vore för sorgligt, det sistnämnda leder förmodligen till större löneskillnader.
Välfärd och välstånd är grundläggande för att människor ska åtnjuta livskvalitet och valfrihet. Hur vi riggar folkhemmet, hur stort bygget är och vilka vi släpper in i värmen är därför centrala frågeställningar. För egen del vill jag se ett mer öppet Sverige, även om det betyder större olikheter i utfall än vad vi är vana vid. Välfärdsstaten Sverige tål inte att inte ge fler människor goda möjligheter att förändra och förbättra sina liv.
Sofia Nerbrand
Ordförande i Bertil Ohlin-institutet.
