Visionen om ett Sverige som ska leva såväl i tätort som på landsbygd tycks förena alla politiker på hög nivå. Dessvärre är det desto glesare med konkretion kring hur detta ska uppnås. Den svenska landsbygden står inför tuffa utmaningar, och många kommuner har en skakig för att inte säga svag ekonomisk situation. Det leder till att kommunerna får svårt att upprätthålla servicenivån inom välfärden.
För att parera detta dilemma fördelas över 120 miljarder kronor till landets kommuner. För att sätta den siffran i perspektiv ligger hela statsbudgeten på drygt 990 miljarder. Bara ett tiotal av landets 290 kommuner är nettogivare till systemet. En vanlig missuppfattning är att pengarna huvudsakligen går till kommuner i Norrland eller till de mest glesbefolkade kommunerna i Sverige. Sanningen är dock att majoriteten av utjämningspengarna går till stadskommuner.
Enskilt störst bland bidragstagarna är Malmö, med över 13 000 kronor per invånare och år. Det innebär att mer än en fjärdedel av Malmö kommuns utgifter finansieras av personer som inte bor i Malmö. Bara satt i relation till befolkning är glesbygdskommunerna de största mottagarna.
Utjämningssystemet löser inte landsbygdens utmaningar. Det kostar mycket och lindrar bara symptomen utan att åtgärda grundproblemet: demografin. Om glesbygdskommunerna ska kunna bära sina egna kostnader på sikt krävs en inflyttning av personer i arbetsför ålder.
Under årets Almedalsvecka föreslog Annie Lööf (C) ett statligt subventionerat skatteavdrag på inkomstskatten för arbetande personer på landsbygden. Förslaget går ut på att skapa ekonomiska incitament för den som överväger att flytta bort från staden, men de medför såväl avgränsningsproblematik som orättvisa gentemot övriga arbetande svenskar och, åter igen, högre kostnader för staten.
Det är inte bara arbetskraften som behöver flytta – den svenska regionalpolitiken behöver flytta sig bort från bidragsberoende från staten och istället bygga på en politik för stärkt konkurrenskraft för landsbygden. Det kräver strukturella förändringar.
Strandskyddet måste reformeras kraftigt – det är utformat för Stockholms skärgård, inte Norrlands sjöar och älvar. Ett regionalt anpassat strandskydd kan säkra allmänhetens tillgång till natur och vattendrag utan att neka glesbygden dess mest attraktiva tillgång – närheten till naturen.
De naturtillgångar som gjorde den svenska exportindustrin stark – järn, skog, vattenkraft – exploateras än idag av Sveriges stora exportföretag. En kommunal eller regional avgift på nyttjande av dessa tillgångar kan medföra en välbehövlig förstärkning av ekonomin i de kommuner som påverkas.
Långsiktiga satsningar som grundläggande infrastruktur måste prioriteras högre än att alla Sveriges kommuner ska ha ett eget äventyrsbad eller ishockeyarena.
De många kommuner som har förutsättningar för en stark turistnäring måste utnyttja den möjligheten, med investeringar i natur- och vattenturism, bland annat.
Om hela Sverige ska leva även framöver måste hela landet kunna stå på egna ben, ekonomiskt och demografiskt. Förutsättningarna finns, men gynnsamma strukturer måste ersätta bidrag.
