Då har det nästa gått en vecka. En vecka av håglöshet och sorgsenhet. Den stora tomheten har dragit in och har mig i ett fast grepp. Hålögt stirrar jag framför mig på en avstängd TV och undrar vad jag ska hitta på nu.
Tillbaka från semester-mode? Nejdå, jag har ett roligt jobb som inte gör mig hålögd och sorgsen. Jag pratar naturligtvis om OS. I dryga två veckor har jag varje dag vetat vad jag ska göra och TV:n har stått på från morgon till kväll. De dagar jag haft något åtagande utanför hemmet, såsom utflykter och släktträffar, är telefonen alltid nära och det har gått att smyga sig undan för att se hästhoppning eller en 100-metersfinal i friidrott.
Jag vet att beteendet inte är socialt accepterat i alla kretsar och efter en utflykt i ytterskärgården fick jag inte enbart uppskattande blickar när en i resesällskapet frågade sig om det ens fanns täckning därute och min make upplyste honom om att jag hade kollat på pingis. Men det var såklart värt det. Jag, liksom stora delar av Sverige, drabbades av pingisfeber under OS. Det är inte ofta det finns någon sportfeber värd att drabbas av så man får vara glad och svepas med när det händer.
Det är inte heller samma sak att slötitta på kanotslalom om det är EM eller VM. Inte heller skytte eller segling. Men under OS funkar allt. Till och med för mig helt obegripliga surfingtävlingar från Tahiti. Dock kan jag meddela att ytterligare ett OS med terrängritt i fälttävlan fortfarande inte har fått mig att förstå reglerna. Jag har heller inte lyckats klura ut reglerna i judo, men det är i och för sig det första OS:et jag följde det. Det är såklart Tara Babulfaths förtjänst.
Även om ett OS alltid är ett OS och roligt oavsett om det innehåller svenska framgångar eller inte, är just svenska framgångar något som såklart ger en extra krydda. Jag nämnde pingisfebern, men vi får absolut inte heller glömma beachvolleybollen. Sarah Sjöström och Armand Duplantis i all ära, men det mest fantastiska svenska guldet måste ändå vara det i beachvolleyboll.
För 28 år sedan gjorde sporten sin entré på OS-programmet och då avfärdade jag den som en idiotsport som var påhittad för att få icke sportintressrerade att titta på halvnakna människor. Men så fyra år senare hette Sveriges deltagare Berg och Dahl och det var ju lite kul. De var dock långt ifrån medaljer så jag tappade snart intresset. Men nu, nu har Berg och Dahl, förlåt Åhman och Hellvig, förgyllt många av mina timmar framför TV:n och det gav utdelning. Inte bara gav det guld, det gav mig ett nytt intresse för volleyboll. Det går inte säga annat än att det är enormt spännande.
Förhoppningsvis försvinner tomheten ett tag. Några friidrottsgalor och en finnkamp senare, kan jag blicka fram emot vintersäsongen, men just nu vill jag bara ha tillbaka alla underbara timmar med all härlig sport.
Bibliotekarien
