En gång sa Carl Bildt att ”ett misslyckande ska kallas ett misslyckande”. Kanske är det en annan tid nu, där det är svårare att medge att politiken misslyckats? Men det här är inte partiskiljande, det här handlar om ett misslyckande som alla partier har del i.
Att vilja kriminalisera fler och fler former av uttalanden eller handlingar, är nämligen ett stort misslyckande. Nyligen var det koranbränning som var på tapeten och nu förnekande av förintelsen. Regeringen säger sig vilja förbjuda förintelseförnekelse. Det stämmer att det finns en utbredd antisemitism i vårt samhälle, men som vanligt är inskränkande av yttrandefriheten inte rätt väg att gå.
Precis som när det gällde koranbränningar är det lagen Hets mot folkgrupp som ska utvidgas till att innehålla förnekelse av folkmord. Frågan är om hot och trakasserier mot judar, kommer att minskas med ett förbud mot förintelseförnekelse. Gunnar Strömmer säger att ”En tydligare kriminalisering är viktig för att markera samhällets avståndstagande.” Det är alltså avståndstagandet som är viktigast, inte att vidta de åtgärder som faktiskt skulle minska hatet.
Det är märkligt att regeringen inte själva ser det problematiska i att dåliga åsikter inte lägre ska bemötas med bra argument, utan snarare med att påpeka att det är förbjudet att säga så. Ska skolan ha en uppgift att främja barnens kritiska tänkande är det direkt kontraproduktivt att lära dem att vissa åsikter är straffbara.
Det har sagts många gånger förut när politiker vill förbjuda yttranden som är förkastliga och skadar människor. Statliga sanningar är inte rätt väg att gå. Betänkandet från Kommittén om kriminalisering av förnekande av Förintelsen och av vissa andra brott tar till och med fasta på det som är problematiskt med straffbara åsikter: ”Skulle till exempel en elev i en undervisningssituation ifrågasätta Förintelsen kan läraren peka på att Förintelsens minne uttryckligen är skyddat av den svenska staten genom detta straffbud.”
Ett viktigt argument mot ett förbud har Svenska Dagbladet Mattias Svensson framfört. Han menar att rättsprocesserna mot dem som bryter mot den nya lagen kan ge mycket uppmärksamhet till dem med ljusskygga åsikter, samtidigt som ett frikännande av desamma kan ge dem onödigt mycket legitimitet.
Här kan vi dra oss till minnes Åke Green, pastorn som 2003 predikade om homosexualitet som en cancersvulst efter att partnerskapslagen gått igenom. Han anklagades för hets mot folkgrupp och rättsprocessen gav honom enormt stort medieutrymme. I slutändan friades han helt från alla anklagelser.
Förslaget om förbud mot förintelseförnekelse känns ogenomtänkt och enbart som en reaktion på att judar far illa i Sverige. Istället för att få judar att känna sig tryggare i Sverige, riskerar konsekvenserna att bli inskränkt yttrandefrihet och mer uppmärksamhet till personer som förnekar förintelsen.
Samtidigt är det svårt att se att polisen rent faktiskt ska kunna hantera de incidenter som sker, bara för att brottet Hets mot folkgrupp utvidgas. Det är ett lågt prioriterat brott som oftast bara ger böter som påföljd. Det ger inte polisen nya resurser att upprätthålla ordning och säkerhet för den judiska minoriteten, vilket är det som skulle behövas.
