Vid lunchtid i måndags kom då beskedet om att bostadsminister Mehmet Kaplan hade begärt entledigande från sitt uppdrag som statsråd efter den senaste veckans turbulens. Ett besked som överraskade få. Klavertramp efter klavertramp har radats upp och situationen blev till slut ohållbar. Mehmet Kaplan och hans uttalanden, middagar med representanter för Grå vargarna och en pressekreterare som inte kunde hålla tungan rätt i mun blev en belastning för hela regeringen. Han fick kort och gott sparken, även om det heter att han själv bad att få gå.
Det som dock förvånade allra mest var att Mehmet Kaplan inte var det minsta ångerfull. Allt det som har uppdagats under den sista veckan tyder på särdeles stor omdömeslöshet, men det verkar ha gått huvudpersonen och personerna runt omkring honom totalt förbi.
Så sent som samma morgon sade utrikesminister Margot Wallström om Mehmet Kaplans jämförelse mellan israeler och Förintelsen att det ”var ett fruktansvärt uttalande” och att hon tog starkt avstånd från det. Men de bägge språkrören Åsa Romson och Gustav Fridolin höll envist fast vid sin före detta kollega och underströk gång efter annan att han är en ”djup demokrat, humanist och antirasist”. Och statsminister Stefan Löfven sade i sin tur vid presskonferensen ”att det är diskussionen som står i vägen för hans möjlighet att sköta sina uppgifter”. Det är alltså inte Kaplan som står i vägen utan debatten. Ofattbart.
Mehmet Kaplans avgång är ett stort nederlag inte bara för honom själv utan för hela Miljöpartiet. Journalisten Maggie Strömberg beskriver i sin bok ”Vi blev som dom andra – Miljöpartiets väg till makten” partiets strävan under 30 år för att nå dit där man är nu – i regeringsställning. Hon beskriver träffsäkert på sida efter sida hur viktigt det har varit för ledande företrädare att visa att man är vuxen nog att sitta i regering. Och så händer detta.
Miljöpartisterna har klamrat sig fast vid makten under det senaste året. De har gjort avkall på sin egen politik i fråga efter fråga för att få sitta kvar vid makten. Till och med gråtit på en pressträff när de har valt att frångå sin egen politik till förmån för sex regeringstaburetter.
Och som om det inte vore nog med detta så meddelar Vattenfall bara minuter efter Kaplans avgång att företaget säljer sin omdiskuterade brunkolsverksamhet till ett tjeckiskt företag. Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt var oerhört kritisk och menade att detta var ett ”rejält haveri” för regeringens miljöpolitik.
Vi minns väl alla hur Gustav Fridolin viftade med sin brunkolsbit i tv-debatt efter tv-debatt i den senaste valrörelsen och krävde att gruvorna skulle stoppas. Att sälja vidare verksamheten var ingen lösning menade han då.
Nu är det annat ljud i skällan, nu sitter Miljöpartiet i regeringen. Då är det andra regler som gäller.
Måndagen var sannerligen en mörk dag i Miljöpartiets historia.
