Med de senaste, glädjande siffrorna över hög sysselsättningsgrad hos de som var ensamkommande kring 2015 kan vi konstatera att det går att nå fram. Nu var det förstås en grupp som fått en mycket hög grad av riktade insatser och
flera gånger har speciallagstiftning tagits fram för den här målgruppen, för att se till att de skulle kunna fokusera på gymnasiestudier tidigt och så mycket som möjligt.
Det är väl sannolikt en av förklaringarna till att målgruppen haft en förhållandevis god framgång inom en sektor som annars är notoriskt svårnavigerad och behäftad med många snåriga regler som slår krokben för många som vill lyckas men aldrig får stöd på samma nivå som de ensamkommande fick.
Och det säger något om att det finns en ännu så länge tyvärr ganska oprövad del av Sveriges ofta upprepade ”integrations misslyckande” som är mer än redo för reformer, vårt eget ansvar.
Integration förutsätter ju två parter som båda närmar sig varandra. När Sverige har antagit den femte versionen av kurser om svenska värderingar – visserligen nödvändigt inledningsvis, men var och en med förmodligen avtagande marginalnytta vartefter – kanske vi som land också behöver fundera över även andra faktorer?
Det är alltjämt svårare för utrikes födda att ta sig på arbetsmarknaden. Omvittnat svårt.
Det tar decennier innan skillnaderna börjar jämnas ut. Och många som kommer hit med en utbildning i bagaget lyckas aldrig etablera sig inom samma sektor, utan måste börja om i botten av utbildnings trappan. Det kan inte bara bero på dem.
Sverige är också ett land som sticker ut i andra avseenden. I intervjuundersökningar är det inte bara etablering på arbets marknaden som tar ovanligt lång tid i Sverige. Det gäller också att etablera relationer. Det kan ta mer än ett decennium för någon som invandrar till Sverige innan hen blir hembjuden till en svensk familj.
Nu är förstås inte privata relationer mellan människor något för politiken att reglera. Men kanske behöver vi åtminstone fundera över dem? När nästan varje annan aspekt av svensk integration har diskuterats och ifrågasatts och varit föremål för utredningar under de mer än 20 år som gått sedan ”språktest valet” 2002 kanske vi också måste stirra oss själva i ögonen och fråga vad vi kan göra för att Sverige ska kunna bli öppnare för dem som kommer hit?
