Toppmötet som skulle avgöra Storbritanniens framtid i EU hölls under sedvanlig dramatik för två veckor sedan. Mötet drog ut på tiden, rykten florerade hela natten, statsministrar skickade iväg sina medarbetare att köpa rena skjortor och Angela Merkel sågs mitt i natten köpa en strut pommes frites på, enligt belgarna, världens bästa pommes frites ställe Chez Antoine.
Till slut kom de 28 samt kommissionen överens om ett avtal som förhoppningsvis motsvarar det som David Cameron behöver för att övertala sina landsmän att Storbritannien nu har en särskild relation till EU och att de därför bör stanna kvar. Folkomröstning hålls den 23 juni. Själva överenskommelsen är väl ingen så förtjust i egentligen och troligen är det helt andra saker som avgör när britterna går till valurnorna.
Jag var i London alldeles efter toppmötet och stämningen är elektrisk. Politiker och näringslivsfolk positionerar sig, huvuddelen av ”etablissemanget” är för med några viktiga undantag. Den mäktiga
pressen är i huvudsak emot. Konspirationsteorier flödar och de vanligtvis så stela britterna har blivit oerhört känslosamma.
Labour är i huvudsak för, Tories splittrat och våra liberala vänner entydigt för. Nej-sidan är djupt splittrad i olika falanger som innerligt avskyr varandra. Alternativen till medlemskap är oklara. Som Norge? Medlem i EFTA? ” En fri och självständig stat med ett på egna villkor definierat förhållande till EU”. Nja…
Ja-sidan samlar sig nu äntligen och David Cameron höll i veckan ett passionerat tal i House of Commons om vikten av att hålla ihop Europa i dessa oroliga tider. Hade han talat så för några år sedan hade kanske folkomröstningen kunnat undvikas.
I dessa tider behöver vi stärka, inte försvaga, det europeiska samarbetet. Det vore därför illa, närmast katastrof, om britterna lämnar. EU och Sverige förlorar en viktig partner i arbetet för reformer, öppenhet, frihandel, jämställdhet, utvidgning etc. Dominoeffekter från flera länder är att vänta och den skotska frågan skulle blomma upp igen. I Moskva skulle man skratta sig fördärvad av lycka vid ett nej.
Omvärlden har börjat vakna, president Obama har sagt att han hoppas att britterna stannar. G20 har sagt detsamma, flera utländska företag hotar öppet att lämna London vid ett nej. Men många i Storbritannien är trötta på eliter och kommer att rösta nej som ett sätt att markera mot etablissemanget. Ja-sidan behöver en Marit Paulsen.
Cecilia Malmström, Sveriges EU-kommissionär med ansvar för handelsfrågor. Tidigare har hon även varit EU-minister (FP).
