Att jag någon gång i livet skulle fatta modet och kliva in i politiken tror jag inte förvånade någon. Alldeles för länge lät jag min bakgrund stoppa mig som om den skulle ha en negativ betydelse för den jag är och det jag förmår idag. Detta kan tyckas konstigt för en liberal som gång efter annan påminner mig själv och andra jag stöter på att vår bakgrund inte ska få avgöra vår framtid. Jag har strängare glasögon när jag tittar på mig själv än andra.
Jag har under många år i det privata näringslivet arbetat och lett påverkanskampanjer för ett mer liberalt Uppsala och Sverige. Så hur var det då att som tidigare chef, ledare och styrelseledamot lägga den privata hatten åt sidan och ikläda mig rollen som politiker på heltid?
Den första mars tillträdde jag som kommunalråd i Uppsala och ordförande i utbildningsnämnden. Det var som att kastas in i en helt ny värld fylld av propositions- och beslutsordningar, presidiemöten och arbetsutskott, voteringar och ändringsyrkanden, kommunfullmäktigegrupp och jämkning, tätt följt av delegationsordning och anmälningsärenden.
Jag har under åren haft förmånen att leda många möten, stora som små. Jag har deltagit i förhandlingar, men hade inte kunnat förbereda mig på hur det skulle vara att leda en av Sveriges största utbildningsnämnder. Nu var jag tvungen att lära mig snabbt. Jag ser lärandet som en livsresa och jag uppmuntrar fler att våga engagera sig. Att lära genom att göra fungerar.
Det bästa tipset jag fick var att tänka på upplägget som en sportturnering där olika (förs)lag ställs mot varandra. Och ja, det systemet fungerar för mig än idag. Jag övervann rädslan och klarade av nämndsammanträdet ganska bra och har nu lett fyra nämnder och beslutat om liberala förbättringar för skolan. Inget barn ska lämnas efter eller hållas tillbaka. Genom liberala, tidiga insatser ges barn en ärlig chans i livet. En chans som jag inte fick under min skolgång.
Det jag aldrig kunde föreställa mig är hur många möten som vi politiker deltar i, hur många mail som väntar på svar eller att det faktiskt går att göra en höna av en fjäder. Det finns en föreställning att politiker sällan arbetar utan glider runt på diverse evenemang. Men ack en så felaktig bild. Det jag imponeras mest av är alla hårt arbetande fritidspolitiker som efter sina ordinarie arbeten, under sena kvällar deltar i sammanträden, läser detaljplaner och yttranden och är en kugge för att upprätthålla vår demokrati. Det engagemang jag ser gör mig varm i hjärtat och skapar en tro inför framtiden.
Avslutningsvis, politik är en förtroendebransch byggd på tillit. Liberala reformer kommer alltid att behövas och vi har alltid stått upp för individens frihet. Ibland har omgivningen inte varit redo för våra framåtsyftande idéer, men i slutändan har det visat sig att vi haft rätt. Vi ska vara trygga i vår egen liberala politik och sluta sätta den i relation till andra partier. Låt oss tala om liberalismen i våra kanaler. Nu ger vi oss ut och kampanjar för det parti som alltid varit föregångaren – det blåa partiet med det röda hjärtat.
Gästkrönikör: Jennie Claesson är kommunalråd med ansvar för skola och funktionsnedsättning och ordförande i utbildningsnämnden för Liberalerna i Uppsala.
