Vår partiordförande Jan Björklund uttalade sig nyligen i en intervju i SvD om skillnaderna mellan Liberalernas och Centerpartiets migrationspolitik. Jag är också skeptisk till Centerns integrationslinje, som i stort sätt innebär att människor som kommit hit lämnas vind för våg. Vad jag däremot vill ifrågasätta är att utmåla en generös migrationspolitik som nyliberal och en stor välfärdsstat som socialliberal.
Björklund ställer upp dikotomin stark välfärdsstat mot ett stort flyktingmottagande och menar att socialliberaler borde sätta välfärden främst. Detta är märkligt.
Vi lever i en socialdemokratiskt välfärdsstat med höga skatter och åtaganden långt över statens grunduppgifter. Alla sorts liberaler borde vilja minska statens storlek. På en skala mellan socialdemokrati-socialliberaler-nyliberaler befinner sig den svenska statens kostnad och omfång snarare på den socialdemokratiska ytterkanten än någonstans mitt på.
Det är därför eftersträvansvärt även för en socialliberal att vilja minska just välfärdsstaten.
Därtill gör befolkningsutvecklingen att även den som vill ha en mycket omfattande välfärd i hög grad bör förespråka både arbetskraftsinvandring och flyktingmottagande. Vi behöver fler arbetade timmar i ekonomin och personalförsörjning i välfärden och för att klara den ökände belastning en åldrande befolkning innebär. En stor andel av de som idag jobbar i välfärden har kommit hit eller har föräldrar som kommit hit från andra länder. Också som flyktingar. Dessutom startar personer som är födda i andra länder i hög grad egna verksamheter och får på så vis ekonomin att växa. Hög invandring och högt flyktingmottagande funkar utmärkt om vi underlättar integrationen genom att både erbjuda drägliga livsförhållanden, skola, avreglerar företagandet och sänker skatten så att alla kan spara ihop en insats för ett eventuellt lägenhetsköp eller ett startkapital för att starta sitt eget företag. Det är den socialliberala modellen.
Jag själv står mycket långt ifrån Centerpartiet i flera avgörande frågor och anser mig vara socialiberal. Centerpartiet är ofta ett principlöst intresseparti för landsbygden och lutar snarare åt en nationalistisk än en kosmopolitisk grundsyn. Motsatsen till vad Liberalerna alltid stått för.
Med det sagt är Centerpartiet ganska långt från den nyliberale Robert Nozicks nattväktarstat. Tvärtom ställer Centerpartiet upp på en ganska omfattande välfärd. Även om de skulle vara längre ut på skalan mot nyliberalism är de ju för den sakens skull inte nyliberaler. Socialdemokraterna är också närmre nyliberalism än vad Vänsterpartiet är men de är fortfarande socialister. Det finns inget nyliberalt parti i Sveriges riksdag och jag har väldigt svårt att se hur det skulle ändras under överskådlig framtid.
Så vad är då socialliberalt? Mycket av det som är modern socialliberalism hittas hos filosofen John Rawls. Rawls tänker sig att alla individer samlats bakom ”okunnighetens slöja” och att de där har att välja vilken typ av samhälle de vill förbinda sig att leva i. Okunnighetens slöja innebär att ingen därbakom känner till vilken position hen kommer att uppnå i samhället och att de inte heller har någon kunskap om vilka andra förutsättningar de kommer att få, såsom kön, utbildning, etnicitet och bakgrund.
De kommer då vilja ha mycket friheter och negativa rättigheter men också utjämna social ojämlikhet. I Rawls teori finns inga flyktingar men det finns inte heller någon motsättning till att de skulle kunna finnas. Det finns flyktingar i världen och ett socialliberalt angreppsätt vore att placera dem, och oss, bakom okunnighetens slöja. Min slutsats är att det är väldigt osannolikt att ett socialliberal samhälle inte skulle vilja rädda och ge fristad åt så många människor det bara går.
Om vi tänker oss en skala för välfärdsstatens storlek som innefattar kommunister, socialdemokrater, socialliberaler och nyliberaler så befinner sig Sverige utan tvekan i det socialdemokratiska fältet. LUF visade förra året i en rapport att det går att skära ner 100 miljarder bara i statens budget och detta helt utan att till exempel ge mindre resurser till LSS, skolan, rättsväsendet eller försvaret.
Sanningen är att nedskärningar och skattesänkningar definitivt kan vara steg på vägen mot ett socialliberalt samhälle, givet att utgångspunken är en svällande socialdemokrati. Om vi dessutom tillåter flyktingarna plats bakom okunnighetens slöja är det därtill rimligt att prioritera deras liv och välmående över mycket av den välfärd vi har idag. Det är socialliberalt.
Joar Forssell
Förbundsordförande LUF
