Politiker (liksom de flesta andra) tenderar att överskatta sin egen betydelse. Debatten av visstidsanställningar och LAS är ett av de tydligaste exemplen.
Anställningstrygghet i privat sektor handlar i förs-ta hand om att man som anställd måste producera mer på jobbet än man kostar för arbetsgivaren. Lön är nämligen ersättning för arbete. Ingen lag i världen kommer att kunna få företag att långsiktigt betala lön om man går back på det.
Som arbetsgivare vill jag anställa och behålla människor som skapar värden i verksamheten. Om en person kostar mer än hen tillför verksamheten så kan det bero på idiotisk organisation, dålig handledning eller förlegad utrustning, att företaget har fel strategi eller att den anställde helt enkelt är fel person för jobbet. En anställd som känner att företaget inte levererar sin del bör försöka hitta en ny arbetsgivare för i längden är det den bästa tryggheten.
I andra hand sitter min trygghet i arbetslivet i min möjlighet att hitta ett annat jobb. Att vara duktig och se till att folk både i och utanför den egna organisationen vet om det. Det är också enda sättet att kunna lämna en arbetsplats som man inte trivs på innan man blir bitter.
I tredje hand har vi lagar om anställningsskydd.
Ett problem är att det absolut sista och svagaste anställningsskyddet – juridiken – kan få folk att försitta chanser. På grund av turordningsregler kan det verka tryggare att stanna än att lämna för något bättre även när man har fastnat hos en arbetsgivare som stagnerar och ens egen anställningsbarhet bara minskar.
Regeringen vill ha fler begräsningar på visstidsanställningar och kommer därför att låsa in fler på jobb som de vantrivs med och därmed låsa andra ute från arbetsmarknaden. Vi har många som idag har en svag förankring på arbetsmarknaden och som lever i stor osäkerhet som timvikarier eller liknande. Hur ökar dessa sin attraktivitet och anställningsbarhet? Det är den viktigaste frågan för reell anställningstrygghet men också för effektiv integration.
Dessvärre måste nog samtliga partier vara ödmjuka nog att erkänna att vi inte har svaret på den frågan, men ett minimum är att inte göra det svårare eller dyrare att anställa. Kanske kunde politiken anta Googles motto: Do no harm.
Paula Röttorp är advokat, liberal debattör och vice ordförande i Silc.
